Det som skulle bli. Det som var och blev. Det var ingen som dog. Men det känns så. Något dog. Och jag har ingen gravsten att gå till. Jag har mina krympande väggar. Jag har en hungrig ensamhet. Jag har ett skitigt golv. En blinkande lampa i badrummet. Tårrandiga kinder.

Jag ser och jag vet. Vissa har svårt att förstå. Vissa frågar inte. Det är okej. Jag kräver inte att molnen ska bli mörka över någon annans huvud än mitt. Det dracks lite förstår ni. Jag blev lite släpad i håret. Jag blev lite skrämd. Jag blev lite ledsen. Lite manipulerad. Jag blev lite trampad på, som ett golv. Jag skämdes lite. Jag älskade lite. Villkorslöst. Jag litade på, lite. Jag släppte in, lite. Jag lät någon få mig, mycket lite. Någon fick dela mitt, jag, väldigt mycket lite. Jag bad lite om hjälp som inte fanns, som inte kom. Jag gick tillbaka lite. Det blev lite ramaskri då. Och min självkänsla blev lite trasig, lite mer. Det är lite okej att blunda för det. Det gör jag också, när jag inte är tvungen att känna lite allt. Det är lite okej att blunda, för jag berättar ändå här.

Den inbillade tryggheten försvann. Den starka kärleken gick upp i rök. Det blev svart. Allt blev svart. Jag slår huvudet i bildörren varje halv sekund. Jag får bulor och blödande varbölder hela vägen ner till lilltån varje annan halv sekund. Allt jag vill är att sova, utan att vakna femtioelva gånger. Utan att drömma. Bara sova. Och sedan orka kliva upp. Vilja kliva upp. Slippa tårrandiga kinder. Men vad jag har är en ouppackad resväska, en man som heter Ove, en jävla discolampa och en känsla att aldrig vara tillräcklig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...