Let's start from the beginning. Kvällen bestod av en biosalong, en vän, hans vän och en välkänd Mr. Potter på den ståtliga duken. I tron om att det skulle fortsätta vara lugnt även innan reklamen börjat närma sig, ramlar ett gäng högtalande, unga människor in. Platserna framför oss var lediga så naturligtvis faller deras lott in på dem. Under denna kacklande stund utbrister undertecknad följande "jag går inte på bio för att bli döv" högt och tydligt. Viskningsleken påbörjas i raden framför, barnen skrattar och finner mitt uttalande roande men väljer ändå att flytta på sig.

Nöjd och glad sätter jag mig tillrätta och låtsas njuta av den förbaskade reklamen. Filmen börjar, men det enda man lyckas koncentrera sig på är det andra ljudet. Ljudet från samma rad, längst bort på andra sidan. Tjejen framför dem kunde inte dölja sitt ogillande när hon (så vänligt hon kunde) bad dem att hålla käften. Gruppen skrattar vidare och viskar till oändlighet. I min värld viskar man på det viset att inte människor i Australien hör vad man säger, något som uppenbarligen undgått dessa tonåringar.

Till slut brister det någonstans i mitt tålamod och mina ben för mig längst bort på samma rad. Oväsendet dem fört tystnar. Förvånade över att den viskningsleken handlat om än en gång visar sin osminkade nuna. Med ett kokande inre talar jag om för dem, att vissa människor faktiskt vill se filmen utan att lyssna till deras prat. För visst borde dem också ha lärt sig att tystnad är det som råder i biomörket.

Nu är den vanliga platsen i hörnsoffan ockuperad och irritationen tynar sakta bort. Men något som borde tillhöra vanligt folkvett är att vara tyst i en biograf, så länge det inte är eftertexten som rullar.

Det är som en film där man kan nästan varenda replik och följer med tyst för sig själv. Mumlar sig fram i meningar man knappt kommer ihåg har ägt rum. Men båda formerna leder tillsammans till ett slut.

Ibland kan filmen gå som en repris i huvudet. Den kan hacka sig fram i ett avskräckande syfte. Scener du valt att glömma. Stanna vid en viss scen för att påminna. Scener du memorerat. Snabbspola och vara händelserna i förväg, för att rädda en vilsen själ. Slutet du glömt. Reprisen kan vara positiv. Den kan lära dig att se början till slut med andra ögon. Budskapet kan bli ett annat men också likartat. Slutet du glömt. Slutet som var detsamma.

Vissa gånger är det en film du vill se. Vissa inte. Filmen du vill se, scenerna du vill komma ihåg snabbspolas förbi. Filmen med sorg, smärta och tårar går ganska sakta. Den pausar gärna. Du måste minnas. Du måste. Filmen kan också vara en kombination av scener. Glädje. Tårar. Lycka. Smärta. Kärlek. Sorg. Det är den filmen som kan vara svårast att glömma, speciellt när chipsskålen var det enda som kom emellan dig och den du delade den med. Den gången filmen inte gick i repris.

Jag går en utbildning för att i slutändan kunna jobba med människor. Men sen då? Jag kan skriva flera rader, med ett innehåll av vad jag inte vill. Problemet ligger i att det jag inte vill, inte avslöjar vad jag vill. Inte ens en liten hint. Inget tecken för fem öre.
Överallt stöter jag på människor som vet. Facebook. Stan. Möten. Skolan. Människor som pratar om framtiden. Människor som är på väg mot framtiden. Och människor som nästan befinner sig där. Det talas om tentor. Det talas om studentfester. Det talas om att bygga vidare på kunskap och okunskap. Ta reda på mer. Utvecklas som människa i en del av samhället och som individ.

Jag ser, hör, tänker och jag drabbas av ihållande panik. Jag blir stressad. Ofokuserad. Frustrerad av att inte veta. Vad vill jag göra med mitt liv? Svaret dränker mig. För jag vet inte. Jag vet inte alls.

Amandas historia börjar ta form. Hon är ganska söt den här femtonåriga Amanda, men hon råkar ha ett ytterst litet problem. Eller ett ganska stort i vårt samhälle. Unga flickor - skönhetsidealet perfekt. Dagens bantningstips. Gårdagens kalorisnåla maträtt. Veckans träningsmaskin till ett kanonpris. Svallerblaskornas listande av världens snyggaste kroppar. Ja, för er som inte förstår. Min historia om Amanda handlar om självsvält. Anorexia.

Amanda och jag är ganska lika. Åtminstone på det sättet jag föreställt mig. Mörkhårig. Melerade ögon. Kroppsstorlek i minsta laget. Hon är jag, om jag skulle varit sjuk. Men hon har inte mitt enorma matintag. Hon tränar flera timmar varje dag. Hon räknar kalorier på mat, jag inte skulle kalla att hon stoppar i sig. Hon petar och hoppas att ingen märker. Amanda har också inhandlat laxeringsmedel. Hon lever kort och gott på luft. Men känslomässigt är Amanda precis som jag. Hon vänder sina känslor inåt. Hon hugger sig själv med kniv och vrider om.

Ämnet berör. Jag är förundrad hur jag kan hålla mig. Ursäkta mig, men världen är fan inte okej. Tidningarnas strävan efter att sälja lösnummer är fan inte okej. Modellernas storlek, ni fattar, FAN INTE OKEJ.
Amanda kommer ha turen att bli "friskförklarad". Hennes vikt kommer att förändras. Hennes syn på träning kommer att förändras. Hela hon kommer att genomgå en förändring. Amanda är bara en påhittad historia, men hon är andra unga flickors verklighet.

Vi ser oss omkring och något är för bra för att vara sant. Vi människor väntar på katastrof, för det är så vi är upplagda - lycka varar inte förevigt. Tiden går och vi väntar. En dag närmar sig dalen med stormsteg och innan vi uppfattat händelsen sitter vi där. Vi frågar oss själva hur vi ska ta oss upp trots att det är svart och handen framför inte går att se.

Vi (tjejer) föds med Akilleshälen att analysera. Vi blir experter och hamnar djupare i dalen vi vill lämna. Även om svaret ges, tas det inte som de enkla ord de är. Vi analyserar mera. Det hade kunnat vara annorlunda. Fanns det inget annat svar? Vad ligger bakom? Vad är innebörden? Hade det inte varit bättre om? Ord är svåra att ta på. Det finns alltid utrymme för egna tolkningar. Vi vill ha svart och vitt, men helst bara svart. En enkel lösning med en mening som inte går att vända på. En mening som stannar och förblir densamma som det ursprungligen var menat. Medan vi stannat upp i en händelse, springer livet förbi. Tankebanorna förblir sig lik. Vi står stilla och trampar. Vi frågar oss fortfarande samma fråga – hur kommer vi upp? Vi ser oss omkring än en gång och vi möts av leenden. Leendet från en familjemedlem. Leendet från en kär vän. Leendet från en, för oss, helt okänd. Tanken gnager. Vi har också varit där.

En enkel sak som musikens toner påminner och vi hamnar i samma cirkel. Händelsen. Orden. Känslan. Vi går igenom det vi gått igenom. Vi gråter en skvätt, men vanligtvis flera. Vi önskar bort situationen. Vi skulle offra vilken kroppsdel som helst för nåt annorlunda.

Stuket på den hjärnverksamhet som gräver oss djupare fortsätter och den har inget slut. Men om analyserandet hamnade på första plats och fick sitt pris, hur skulle vi göra då?

Så otroligt omotiverad. Golvet skriker "plocka upp sakerna från mig på en jävla gång". Uppgifterna skrattar åt mig och kallar mig dum. Måsten svävar som elaka moln ovanför mitt huvud och jag skulle med glädje skjuta ner vartenda ett. Bara jag hade nåt att skjuta med.
Motgångar avlöser varandra. Hur länge ska man behöva klättra? Och hur högt är det här förbannade berget? Tonvis med snö sträcker självklart ut sig som ett täcke längst upp också, bara för att man ska behöva "kämpa lite till".

Men jag är färdig med att halta fram. Jag tänker inte tycka om den som inte är värd att tyckas om. Jag tänker inte ställa mig under någon annan för att slippa konflikter. Jag tänker inte anstränga mig för människor som inte anstränger sig tillbaka. Och jag tänker inte vara vän med någon jag egentligen borde säga "Aj, du stod på min jävla tå, men nu får du inte parkera där längre" till.

Den enda person jag kan vara säker på att jag har i resten av mitt liv är mig själv. Därför är jag viktigast idag, imorgon och alla andra dagar. Så aj. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj.

Om man haft en önskan att glömma och glömt. Om man har sökt svar och funnit. Om man har tänkt och valt. Om man har kämpat för känslan och känt. Varför väljer vinden att vända håll?

Jag är trött i skallen. Hjärnan är nog på gränsen till medvetslös. Jag tänker på det varje dag. Inte hela tiden, men varje dag. Det var två veckor sedan igår. Finner inte du det konstigt? Jag menar, märker du inte att jag inte finns där?

Jag borde kanske skratta, men jag kan inte.

Well, you didn't care after all.

You failed.