Förut såg jag alltid ljusglimtar. Jag mindes det jag trodde var kärlek. Och jag höll en, två eller till och med tre vägar öppna för den som inte ens kunde få till ordet tonårshora. Nu ser jag bara beckmörker. Nu minns jag bara monstret som jobbade med lögner. Och nu har jag en enda väg utan ormen med taggtrådsgift. Min egen, spritt språngande nakna, utan stavfel.

Om någon såg en gungande bil som skippade hastighetsbegränsningen längs riksväg90 strax efter tre i eftermiddags, så var det bara jag. Jag skruvade upp volymen och dansade bakom ratten, hela vägen hem till en tom, älskvärd lägenhet. Till ännu en kväll i total jävla frihet. Jag har inget som binder mig. Inget som hånar mig. Inget som "försöker" ta livet av sig. Inget som låtsasgråter av saknad. Inget som missbrukar tre alldeles för vackra ord. Jag har inget av det. Men jag har allt, jag har mig.

Tidigare, har jag haft tusen olika mardrömmar med nästan samma innehåll. Misshandel. Våldtäkt. Död. Härom natten hade jag en annan, en bättre. En snygg karl som knottrade min hud med sina fingerspetsar. Och han låg still bredvid mig, som om det var den enklaste saken i världen. Han såg mig. Han lyssnade. Han tog bort en hårslinga från ansiktet och placerade den bakom örat. Den drömmen innehöll allt jag saknat. Och den morgonen vaknade jag utvilad, första gången på mer än ett år.

Det spelar ingen roll att jag inte har någon. Det spelar ingen roll att jag har lagt ner tårar, tid och energi på någon som varken var värdig eller förtjänade det. Det spelar ingen roll att någon lurade mig totalt. Det spelar ingen roll att pannan kokades torr och luktade brand. Det som spelar roll, är vad jag har sett de senaste dagarna när jag mött mina ögon i spegeln. Jag har sett glädje, lärdom, lycka. Jag har sett styrka. Sånt jag har förnekat mig själv alldeles för länge.

Det tog över ett år för mig att lämna. Det tog 365 dagar plus, för mig att förstå vart jag hade hamnat någonstans. Jag hjälpte ingen. Jag hjälpte inte mig själv. Jag har klandrat andra, honom, men mest den jag har varit innan jag skrev det här. Det tog över 52 veckor för mig att hitta den spritt språngande, utan stavfel. Det är många timmar som inte spelar någon roll nu när jag kan dansa med knottrande hud, i bilen, med bältet på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...