Det behöver inte vara någonting mer.

Det var bara en kyss eller två, eller tre.

It matters to me. But how about you?

Life can be hurtful, and not always fair.
Life can surround you, with people who care.
Life clearly does offer, its ups and its downs.
Life teaches us to take, the good with the bad.
Life is a mixture, of happy and sad.

So.....

Take the life that you have, and give it your best.
Think positive, be happy, let the Universe do the rest.
Take the challenges, that life has laid at your feet.
Take pride and be thankful, for each one you meet.
To yourself give forgiveness, if you stumble and fall.
Take each day that is dealt you, and give it your all.

Take the love that you're given, and return it with care.
Have faith that when needed, it will always be there.
Take time to find the beauty, in the things that you see.
Take life's simple pleasures, let them set your heart free.

Jag faller för det varje gång. De fina orden. Ögonen. Den lätta beröringen på min hud. De är detsamma, de gemensamma nämnarna som får min kropp att vibrera och släppa förnuftet. Det handlar aldrig om något annat än vad dem får mig att känna. Fjärilar i magen. En första blick som säger något mer. Händer med försiktighet, för att inte skada. Förtrollade ord ur perfekta konturer.

Ibland undrar jag hur jag kan öppna mitt hjärta såhär. Slänga ut mina känslor för helt främmande människor. Jag har ingen aning om vem som läser mina rader, men ändå vet ni vad som händer här inne. Det säger jag och pekar osynligt med all min kraft mot klumpen som pumpar runt mitt blod. För det är vad ni ser. Som en öppen, gammal bok. Ni kan inte lova att inte använda innehållet, men ni kan lova att skydda omslaget. Säg ja.

Jag är som vem som helst. Jag tror på äkta kärlek, men jag tror på äkta åt någon annan. Jag uppmuntrar andra att riva ner uppbyggda tegelstenar bit för bit. Att inte ha en plan. Att inte blunda. Att vara idag. För inte så längesedan påminde jag en vän om att hålla sitt hjärta öppet, för att någon kommer att vilja vakta det med sitt liv när han minst anar det. Sanningen är den, att jag har rätt. Sammanhanget var rätt, men meningen ensam är också rätt. Sammanhanget är för honom, men meningen ensam är för honom och er andra.

Jag vet. Jag tror. Jag är också värd. Men jag och mitt hjärta delar inte samma filosofi i enrum. Vi delar med andra. Vi delar lycka, ser lycka. Vi blir lite avundsjuka av vad vi upplever på avstånd. Jag vill ogärna låsa upp kedjorna runt segelklaffarnas hem. Hjärtat vill gärna släppa seglen fri och känna vinden smeka dess tunna väggar. Men vi har en överenskommelse. Så länge vi inte är på samma sida, äter vi inte av samma bröd utan skickar överflödet till någon som behöver det mer.

Min tro är varhelst, närhelst och hur som helst. Vi väljer inte vem som står bredvid och hjälper oss att riva och förflytta tunga stenar. Det bara händer. Oförklarligt. Kärlek har sällan visat sig vara logisk. Undantagen för varhelst, närhelst och hur som helst behöver inte stavas. Jag behöver bara säga att gå över lik, inte är det rätta svaret.

Ibland blir jag jävligt bitter, särskilt på andra människor. För jag tror, tänker, tycker och hoppas det allra bästa. Jag har fått för mig att man kan förvänta sig ett visst mått av ärlighet, vänlighet och öppenhet. Men då kan jag samtidigt tänka på mig själv, vad jag gör och säger. Att jag ibland inte följer min egen filosofi eller att jag följer den på tok för mycket och gör mer skada än nytta.

Jag går i saknadens tecken. Jag saknar en vän. Jag saknar sena kvällar, tjatter om allt och ingenting, chipsen och dipen på bordet, cigaretterna på balkongen, myset i soffan. En annan sorts vänskapsrelation, på ett oförklarligt och fantastiskt vis. Jag hittade en annan sorts ärligthet, vänlighet och öppenhet.

Jag har så många fina och fantastiska vänner, alla på varsitt vis. Såna som jag ska och vill lägga energi på. Men emellanåt är jag dålig på att visa och berätta för dem vilken betydelse de faktiskt har. Lägger istället ner energi och vikt på saker, tankar och känslor som är mindre betydelsefulla. Som små knepiga spöken bara jag ser. Jag vill bara påpeka att jag inte är perfekt. Men jag bryr mig om allihopa. Jag kan tycka att jag inte finns om jag inte har mina ord, men vad vore jag utan dem som ger mig allt och lite till? Det finns lite, knappt något, som jag inte skulle byta bort för er.

Känner att jag är där igen. Sekunder från att ta upp telefonen och ringa det där samtalet. Modet där jag tycker att jag förtjänar en förklaring.

As I reflect back on what I’ve used and abused
And detect that I need some clues to get through
To those that accused me of never being true
I’ll lose if I play into this game and never know the rules
So how do I bring out the me nobody sees
The forest for the trees, how ’bout the woman behind the weave
The light from within this life is the only real remedy
Or find the reflection you see to be so damn unpretty

Samtidigt som jag ser en film, tänker jag på min film. Skådespelarna, vem som har vilken roll, vad filmen ska innehålla, hur den ska regisseras och hur den ska sluta. Det vill finnas en hel del kärlek. Just nu är jag darrig efter det åttonde avsnittet ur den första säsongen av One Tree Hill. Nathan och Haleys första kyss. Den scenen innehöll den absolut perfekta mysfaktorn. Det var The Moment. Och det mina vänner, får mitt hjärta att blöda - till och med att öppna sig för kommande hjärtesorger. Det gjorde väl ändå inte så ont?

Jag är förstås inte helt gjord av spagettiben. Jag vet att dansen på rosor inte är utan taggar. Jag vet att det bara är en serie, men egentligen är det inte så bara. Jag vet också fortsättningen, upp och nedgångar. Allt utom perfekt. Men stunder som en första kyss, en första outtryckt känsla i ord och en glimt av lycka, är svårslaget. Det sätter sig i benmärgen och kallar på hoppet. Den obotliga romantikern. Den som gråter när slutet inte är slutet, utan bara en ny början. Den som förstår undertexterna, det som står skrivet mellan raderna.

Jag kan konstatera, hur många gånger jag vill, att killar är svin. Generalisera. Gå över gränser. Kasta ur mig svordomar. Sikta hämnden och hoppas att den träffar rätt. Tänka precis som Timbuktu i resten av ditt liv. Hälsa till satan, ja, gör det snälla. Men när allt kommer omkring, finns det en gnagande känsla djupt där inne. Den som säger att jag har fel. Romantik och drama verkar ha den effekten på människoliv, på mitt krympande förstånd. Då positiviteten och mitt associerande till just got paid and I got a little money to burn, får mig att vilja kramas. Gömma mig i en rosenbuske utan taggar.

Nästa avsnitt är på gång. Frustration. Desperation. Kärlek. Saker att se. Att känna. Att dela med någon på en filmduk. På låtsas är inte hela världen, men exiserar i stor utsträckning. Det existerar i min hjärna. Skapar en perfekt film. En stund att behålla. Ett ögonblick att drömma. Det går att vara ensam för stunden, utan att känna sig ensam. Det enda som krävs är en gnutta hopp, den obotliga romantikern i min ryggmärg, för att förstå att en dag blir allt bra. Jag får min film, utan manus. Taggar kan inte styras mer än en glimt av lycka.