Knew the signs
Wasn't right
I was stupid for a while
Swept away by you
And now I feel like a fool
So confused,
My heart's bruised
Was I ever loved by you?

Min kropp är konstig. Emellanåt känns det som att den fortfarande är febrig. Emellanåt slutar jag aldrig att må illa. Kan jag äta då? Svar, nej. Känner mig öm i varenda kroppsdel och ryggen ska vi nog inte ens börja prata om. Och halsen, den rivs. Trött som ett djur är jag också, mest hela tiden. Men får jag sova? Nej. Vad vaknar jag av konstant? Typ, allt. Ja, jag tänker vara lite bitter nu. Allt är bara fett knepigt. 

Hon kände hur hon tappade kontrollen. Hon kände hur hjärtat blev mjukt. Återigen kände hon, vad hon känt förut. Hon ville bara hålla om. Hon ville känna hans händer. Titta in i hans ögon. Vara kär. Gå bland fluffiga moln. Hon ville känna hans hjärta. Se hennes, som hade varit så nära hans. De hade bankat i takt. Varit vackert som den först fallna snön. Tillsammans för en framtid. I mörkret. I ljuset. Han hade varit hennes bästa vän. Hennes största. Det hade i alla fall varit så i hennes verklighet.

I en annan verklighet hade hon bara varit en lek. Det hade inte varit mer än ett skämt. Hon kunde höra det han sagt till andra. Det hade aldrig varit något. De hade aldrig varit något. Hon kände hur det skar. Hur någon ristade in hans svek med stora bokstäver. Hon kände hur hans likgiltighet spanade efter hennes sårbarhet. Han hade ännu en liten väg, en liten vrå att sätta spår i. Hon kände hur ensamt det var. Ett liv utan. Hon var inte lycklig, inte det minsta lilla.

Han hade skapat panik. Två gånger på en dag. Och ja, hon undrade vad han ville. Frånvarande i två veckor, för att sedan lyfta telefonen. Var det för att säga förlåt? Var det för att gnugga in "hennes fel" lite till? Förmodligen det sista. Hon förväntade sig inget annat. Blicken, gången och det sammanbitna hade avslöjat honom två dagar tidigare. Monstret fanns där. Det var bara instängt. Hon visste inte om det skadade mer eller om det skadade mindre.

Hon skulle aldrig få en förklaring. Aldrig en ursäkt. Någonstans hade hon ändå förlikat sig med tanken, att det var, vad det var. Men tanken var rolig att leka med. Trots att ett litet ord, inte skulle förändra något. Han skulle fortfarande ha gjort det där dumma. Han skulle fortfarande ha släpat henne i håret. Han skulle fortfarande ha hotat med gester och uttryckt sig illa med en arg röst. Han skulle fortfarande vara anledningen till att hon helst höll sig innanför en låst dörr.

Några gånger hade hon sagt, att det hade varit bra, om en dold kamera spelat in kvällen. Ibland räckte det inte att filmen i huvudet, spelades om och om igen. Nu när det lilla hade mjuknat, kände hon att hon behövde det mer. Hon behövde reducera. Glömma det som varit bra. Ta tillbaka delen han bar med sig. Han var i hennes liv, men hon var inte i hans. Hon behövde påminna, att han inte talade kärlek med något annat än en hög promillehalt. Och berusande var inte hennes mellannamn.

Kanske läker tiden sår.
Kanske bleknar ditt ansikte.
Kanske skiner solen.
Kanske stannar det rinnande i ögat.
Kanske raderas minnet.

Kanske försvinner stunden.
Kanske läker tiden sår.
Kanske blir det helt, hjärtat.
Kanske blir gräset grönt.
Kanske pausar hjärnan.

Kanske göms det djupt.
Kanske ger livet tillbaka.
Kanske läker tiden sår.

Alla är inte som du. Alla gör inte illa så som du. Jag vet det nu.

Jag hoppas att ditt samvete kryper ikapp dig. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du ångrar dig. Inte idag. Men en dag.  Jag hoppas att du en dag ser, det du inte såg då. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du står i ett hav av dina egna lögner. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du känner vad jag känner. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du tänker på mig då.

Man kramar inte med ena handen och skadar med den andra. Man säger inte ”jag älskar dig” med ena mungipan och skrämmer med den andra. Jag vill att du ska veta hur ont du gjort. Jag vill att du ska veta att det var du, inte jag.

Hon satt och tänkte på alla dessa karlar som kunde sitta och tala om sitt förakt mot kvinnomisshandlare. När det kom till dem själva, var de praktfulla gosedjur. De skulle aldrig göra något dylikt. Och kvinnor måste få försvara sig, på vilket vis de ville eller kunde. Vad annorlunda det hade blivit. Konstigt. Han hade tagit formen av det monstret, som bara fanns i sjuka människor. Han hade tagit formen av det monstret, han skulle göra illa om han såg. Vilken ironi.

Hon undrade hur det varit om han hört av sig. Om han sagt det där lilla ordet. Hon undrade hur det skulle ha varit om det sista ordet varit förlåt, istället för "tack, för att du har ställt till det för mig". Tack älskling, för att du har gjort det här mot mig, fick hon. Hela kvällen hade varit hennes fel. Hon var en subba också, mellan de icke verbala hoten. Vad hade han gjort för att förtjäna det här. Han hade bara tagit hand om henne. Han hade inte varit något annat än snäll. Han var gud. Störst, bäst och vackrast. Det ekade i huvudet på henne. Hans röst var fortfarande starkt skrikande.

Hon rös. Väggarna omkring henne verkade komma närmre. Lägenheten var stor, men den var mindre utan honom. Precis som luften hon drog in i lungorna tycktes sakna syre.

Hon hade tusen frågor. De flesta började med varför. Varför hade inte hon betytt, som han betyder för henne? Varför var det hennes fel? Varför såg han inte att ölen i hans hand gjorde honom sjuk igen? Hade hon och han bara varit på låtsas, en jävla lek? Varför var hon ensam, när han hade lovat dyrt och heligt? Varför fick det inte vara bra, sådär, som de hade talat om? Varför, varför, varför..

Allting var inte negativt, men det sågs genom ett svart hjärta. Hon skulle förmodligen få besöka ett annat land i jobbet. Hon skulle få tatuera sig. Hon skulle få ett efterlängtat besök. Hon skulle få gå på ett bröllop. Hon hade mycket. Nästan allt. Livet hade fortsatt springa utan honom.

Om några timmar skulle kvällen fylla en vecka. Det skulle vara en vecka sedan hon stirrat in i hans mörka ögon. En vecka sedan hon varit livrädd. En vecka sedan hon gråtit hysteriskt i hopp om att han skulle sluta. I hopp om att hatet i hans ögonpar skulle ge sig iväg och aldrig mer närma sig.

Hon hade tagit bort alla hans meddelanden. Hon ville inte läsa. Hon ville inte veta att det funnits. Att dom varit. Ändå hindrade ingenting henne från att läsa det hon skrivit sedan hon träffade honom. Hur glad hon varit i honom. Hur lycklig han gjort henne. Hur jävla fantastiskt det varit att känna sånt hon aldrig känt förut. Att han valt henne. Han hade valt henne och gjort henne speciell. Hon var sin egen, men hon hade varit hans. Läsningen var självplågeri. Rent idiotiskt självplågeri.

Det var tydligt att det var lätt för andra. Lätt att säga vad som var rätt att tänka. Lätt att säga vad som var rätt att känna. Lätt att säga vad som var rätt att göra. För henne var ingenting lätt. Det var inte lätt att kliva ur sängen, inte att ställa sig i duschen, inte att äta och inte ta sig för att göra någonting. Det var heller inte lätt att förklara. Men det som störde henne mest, var tomheten. Hon var tom. Lägenheten var tom. Livet var tomt. Ingenting hade blivit som det skulle.

Sedan förra gången hon skrev, hade knivarna vandrat en bit ur lungorna. Det gjorde inte fullt lika ont att andas. Det var egentligen aldrig själva behandlingen som gjort det svårt. Det var vad den fina sidan hade sagt. Det som hände, som inte skulle ha hänt. Han var inte den som var den. Han var inte den som gjorde illa, inte på något sätt. Han var en stor nallebjörn med den mest gigantiska pumpen hon någonsin känt av, där, mitt i bröstet. Och hon hade känt, när hon verkligen lyssnat.

Idag hade varit en bra dag. En bättre dag. Den var dock inte fullt lika bra, efter att hon stängt dörren bakom sig. Han fattades henne.