Sist hon hade tänt ljusen, hade han varit här. Filmen som väntade att hon skulle trycka på play, var inte bara en film. De tidigare i serien, hade hon sett tillsammans med honom. Det var så med allt. Allting påminde. Allting andades hans närhet.

Hon förstod. Ingen annan. Han var ingen elak människa. Det var alkoholen som förändrade. Det var alkoholen som gjorde honom elak. Omöjlig att vara med. Omöjlig att leva med. Om han bara hade kunnat hålla sig nykter. Om han bara. Fantastiskt var ordet. Det hade varit fantastiskt. Han och hon. Hon och han. Tillsammans i ett. Hon hade längtat, att få dela allt. Hon ville dela det här. Men han var orsaken. Orsaken var också den enda, som skulle kunna få bort knivarna ur lungorna.

Ingen hade gjort henne så illa som den förra. Inte ens en liten chans fanns det, att det kunde bli värre. Men det blev värre. Ibland tänkte hon att det kanske hade varit lättare om han gjort henne mer illa. Sjukhus illa. Då kanske den där delen som tyckte om honom så jävla mycket, hade dött. Då hade hon kunnat begrava honom bland de andra. Men han var kvar. Han satt i skinnet. Han var fortfarande han med stort H. Och hon visste inte hur hon skulle få det att försvinna.

Han klandrade henne. Hon gissade på att det var därför han inte hade hört av sig. Han var inte typen som skämdes. Även om han gången innan hade böjt på nacken och inte bara uttryckt ett, men flera förlåt. Han hade heller inte tänkt dricka mer. Han sa, att det bara blev knas. Han hade för mycket att förlora. Ändå valde han att behålla det som skulle göra honom ensam, med ingenting kvar.

Hon hade ätit idag. Inte mycket. Men det var i alla fall något. Vågen hon hade ställt sig på, hade visat två kilo mindre än vanligt. Egentligen var det hennes största mardröm, men siffrorna bekom henne inte längre. Dem spelade ingen roll. Om han sagt nåt, hade hon sprungit direkt. Om han hade älskat henne tillbaka, tusen gånger mer. Hon hade tyckt om mest. Det var hon som hade tyckt om mest den här gången också.

Den där kvällen hade han sagt något om att hon inte var något att ha. Hon kunde inte hålla färgen sa han. Men hon hade inte sagt något. Inte från början. När det hade blivit för mycket, hade hon berättat. Hon orkade inte själv. Hon orkade inte själv den här gången heller. Hade hon fått välja, hade hon inte rört sig längre än till toaletten. Helst hade hon stannat i sängen. Det var så svårt. Det skulle inte bli mer. Hon såg det nu. Det var slut. Finito.

Ilskan fick blodet att rusa. Händelsen var inte bara smärtsam, den gjorde henne rasande också. En karl som blåser upp sig. En karl som hotar. En karl som kränker. En karl som släpar i håret genom ett barns spya. En alkoholist med en bärs i handen.

På jobbet var det lättsamt. Ett grubblande huvud störde, men hon var i alla fall inte ensam. Och hon jobbade med någon som bubblade av energi. Det gjorde det svårt att inte le, men samtidigt var det jobbigt. Hennes käke var inte van. Medan hon satt på stolen och väntade på få att assistera brukaren, studsade frågan fram och tillbaka inne i skallen. Älskling, varför gjorde du såhär mot mig?

Skuggan av det som varit, gjorde henne frusen ända in i själen. För hon älskade honom. Hon älskade den snälla delen av honom. Den som lyssnade. Den som höll henne. Den som sa att hon var viktig. Den som ville ha det hon ville ha. Den som var hennes bästa vän. Den som sa att han älskade tillbaka. Den som sa att han inte skulle göra det igen.

Golvet vid dörren kändes bra. Det var bara där hon kunde försvinna i datorns värld. Bara där hon kunde skriva i lugnet. Hon visste att det var enda sättet, mellan det apatiska tittandet i taket, bristen på näring och allt som var förlorat, inte vunnet. På platsen i hörnet skulle det göra mindre ont. Det var tvunget att göra mindre ont. Tvunget att rinna mindre från ögonen. Om det inte gjorde skillnad, vad skulle då göra det?

Hon hatade att det kändes som att hon svikit. Hon hatade känslan av att vara schizofren. Det var inte hennes fel, men det var hennes fel. Det var rätt, men det var inte rätt. Hon förstod, hon förstod inte. Hon ville ha honom i närheten, hon ville inte ha honom i närheten. Hon var rädd, hon var inte rädd. Hon önskade honom bra, hon önskade inte honom bra. Hade hon inte varit där, hade det inte hänt. Svart eller vitt, det borde varit så enkelt.

Telefonen gick varm. Hon hade berättat. Valt att inte förstöra sig själv inifrån och ut. Men det var redan för sent. Hon var trasig, knappt ihopklistrad. Hon var med ett stort brustet hjärta. Det var tomt. Tomt på värmande blod.

Det var mörkt. Inte ute, men inne. Inuti. När hon lyfte handen och lade den mot sitt bröst så kände hon det. Mörkret. Kylan. Märket som nu och föralltid, skulle finnas kvar.

Hon hade upplevt det förut. De kolsvarta ögonen. Det hårda. Maktlösheten. Förvirringen. Rädslan för vad som skulle hända, när det skulle hända. Oron för hur smärtsamt det skulle vara, fysiskt och känslomässigt. Hon kände hur det darrade i underläppen. Samtidigt försökte hon få det att sluta, precis som hon försökt att få det andra att sluta. Med för lite luft i lungorna, konstaterade hon att det inte gick det här gången heller. Hon kunde inte ens kontrollera sig själv, så hur skulle hon kunna kontrollera någon annan.

Uppgiven satte hon sig i soffan. Det enda hon kunde förmå sig till, var att titta in i väggen. Väggen som ständigt fanns där. Lika uppenbar. Lika klar. Den skulle fortsätta stå där, helt ovetandes om vad som hänt utanför, vid en annan vägg. Någonstans mitt i, kunde hon höra hur magen skrek. Den var hungrig, utan att hon själv ville. Hon ville inte stoppa någonting i munnen. Hon orkade inte. Hon var säker på att varenda tugga skulle ge huvudvärken en redig påminnelse.

Det hade inte alltid varit såhär. Visst hade det funnits dåliga stunder, men det fanns flest av dem bra. Han hade fått henne att slappna av tillräckligt. Hon hade sänkt garden. Blivit kär. Börjat älska. Han hade tagit fram sidor som varit svåra, nästan omöjliga att hitta. Han hade tagit sig tid. Varit varsam. Framförallt, inte gett upp. Och så plötsligt hade det hänt. Det där fina. Det som hon bara delade med honom.

Ofta hade han skällt på andra, för att de inte gjorde som han tyckte, att de inte tog efter hans råd. Det klagades på att det skylldes ifrån sig till alla andra. Ändå stod han bara där och gjorde likadant. I stilla tystnad, undrade hon om han såg det själv eller om han blivit hemmablind. Hon fastnade på det sista och allting annat försvann ur tid och rum.

Hon hade aldrig känt av att det var såhär det skulle bli. Det hade gått så fort, från en stund till en annan. Men hon borde ha förstått att det var oundvikligt. Hon hade hört listig, falsk och stark. Det var bara så det var och det fanns inget, inget hon kunde göra åt saken. Hon hade också hört, att han var tvungen att inse det själv. Men det lilla hopp som fortfarande fanns, tvekade för kung och fosterland.

Med en apatisk hand sökte hon mobiltelefonen. När hon hittade den tryckte hon fram numret, tittade på det och undrade. Vem var han? Vart var kärleken? Var hon värdelös som flickvän? Hur skulle det bli om hon lämnade? Vem skulle älska henne då? Vad skulle hända om. Hon stannade mitt i tankens mening. Hon ville inte fortsätta. Det gjorde ont. För ont. Tårar rann ner för hennes kinder. De hade inte tagit slut. Och hon bad. Hon bad på sina knän. Snälla älskling, drick inte mer.

Läste precis artikeln om det nya badhuset i Sollefteå och av någon anledning blev jag aningen irriterad. Kan ha varit en korkad kommentar.

När jag var där tidigare i veckan, fanns det en del småsaker som jag störde mig på. I damernas omklädningsrum fanns möjligen hundra skåp, kanske fler, men bara sex duschar. Bara säger jag, för att jag jämför med badhuset i Kramfors, där det finns några fler (inte många) och dessutom andra sätt att spola av sig på. Omklädningsrummet i Sollefteå var faktiskt rätt rymligt, men det passade inte alla människor. Som komplement fanns det ett omklädningsrum för handikappade. Ett enda. Vilket måste betyda att alla människor med funktionshinder är könsneutrala, en hen, ett varken eller.

Brukaren som jag den dagen jobbade med, sa att det inte spelade någon roll och att det redan var byggt och gjort. Inget att göra något åt. Hen lät tyvärr van. MEN så roligt tyckte denna person inte att det var när en karl var på väg in i rummet, när hen var på väg ut ur duschen, spritt språngande naken. Hen är i det här fallet en tjej.

Det "braiga" omklädningsrummet för handikappade, hade två skåp och två hela duschar, men drygt 20 rullar där man kan slänga in handdukar. I Sollefteå används tydligen handdukar som hjälpmedel till deras två henar som vill bada samtidigt, om den minimala platsen i rummet räcker till. Men med mina ögon, kan jag bara se en frontalkrock.

Innan jag började jobba som personlig assistent, kan jag inte minnas att jag lade märke till såna här saker. Nu gör jag det och jag tycker att det är bedrövligt att det inte finns samma möjligheter för ALLA människor. Den här dagen fick vi till en början använda oss av nödlösningar inne på damernas, för att sedan krångla ner oss i bubbelpoolen. På väg därifrån fick någon annan vänta på att vi skulle göra oss klar, för att själv kunna göra sig presentabel för den yttre världen igen. Handikapprummet är inte gjort för handikappade, trots de fina uppsatta handtagen och skylten på dörren. Handikapprummet är gjort för killar och tjejer. Vilka av oss andra vill ha deras möjlighet?

Jag kan inte få dig att vända dig om, om du aldrig gjort det förut. Jag kan inte be dig följa med, om du inte redan står bredvid. Jag kan inte säga att du tycker om mig, om det inte finns nåt som avslöjar att du gör. Jag kan inte vänta, om du inte redan har valt. Jag kan inte andas, om vi inte delar samma luft.

I några sekunder har jag suttit i min soffa, i mitt hem. Alla saker som jag tar i är terapi. Disken. Skorna. Kläderna. Böckerna. Köksgrejorna. Sminket. Jag kan fortsätta, men jag hyser tillit till att människors hjärnkapacitet är tillräcklig för att förstå min poäng. Missförstå mig inte, det här är fantastiskt. Det är skönt att ha mitt. Det är skönt att vara själv. Men av en viss någon, hade jag förväntat mig mer. Jag har önskat att det här skulle vara fortsättningen på något bra.

Mitt i det här, märkte jag att soffan fortfarande luktar nytvättad. Den luktar lägg-dig-ner-och-dröm-jag-ska-ingenstans. Tillsammans med musiken blir den en helhet. En, älskling kom hit till mig.

Innan den här lilla pausen, hade jag ett rätt bra flow. Köket är nästan fyllt. Det är i alla fall så man kan laga mat, så jag kan laga mat. Som den potatisgratäng jag tänker göra, känns resterande. God, smakrik, men opålitlig. Den håller sig inom samma mönster, men blir aldrig riktigt likadan. Jag lyssnar, men jag hör inte att någonting tänker förändras. I det avseendet är potatisgratängen mer än det andra.

Det är farligt att säga att allting är bra. Rätt vad det är så smyger det tillbaka och nyper till i skinkan med något som gör fantastiskt ont. Men det är bra. Allting är bra. När jag vågar känna på det, spritter det i kroppen. Sådär konstigt men skönt. Utan att överdriva, så har och får jag det jag vill ha serverat på silverfat.

Jag får jobba med något jag tycker är makalöst roligt. Jag får höra att jag är duktig och att mina chefer inte tror att jag kommer gå utan jobb, någonsin. Just nu packar jag ner all min skit i lådor, för på måndag/tisdag flyttar jag till mitt eget hem. Mitt fina egna hem. Det är alldeles för surrealistiskt för att jag ska kunna beskriva hur perfekt lägenheten är. Det känns som att det alltid har varit meningen att den ska bli min. Och jag har en karl som får hjärtat att hoppa över fler slag än två. Tro det eller ej, men jag är så jävla tacksam över att idioter har varit idioter. Jag är så tacksam över att det gavs mig möjligheten att bli kalaskär och känna sånt jag aldrig känt förut.

Jag läste någonstans att någon gång, en dag, kommer en person in i ditt liv som får dig att förstå varför det aldrig fungerat med någon annan. Och det är han jag har. Han vill med mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde ha sån tur. Emellanåt kan det kännas som att jag står på klippkanten och väntar på att tippa över, att vakna. Men han är, han finns, varje gång jag slår upp ögonen.

Allt som jag har önskat, har hamnat vid mina fötter. Allt som jag velat ha, är mitt liv. Nyp mig i armen, när jag säger det här. Men jag är lycklig på alla, alla vis.