Jag behöver en första gång med dig.

En soluppgång.

Jag behöver att inte vara rädd med dig.

Djupt vatten.

Jag behöver en önskan med dig.

Ett stjärnfall.

Jag behöver ett hinder med dig.

En snöstorm.

Jag behöver andas med dig.

En plats.

Jag behöver mig, bredvid dig.

Ett vaggande träd.

Jag behöver kärlek med dig.

En bästa vän.

"Anonym", du missade poängen med mitt förra svar till dig. Men det är helt okej, jag förväntade mig inte att ditt huvud skulle vara med i leken. Därför blev det också fantastiskt roligt! Tänk på det här lilla, som att jag har läst och vidarebefordrat ditt försvar. Mer än så blir det inte. Min intention är inte att underhålla ditt liv, som du skrev, var bättre än mitt. Man skulle kunna säga att jag har betydligt roligare, viktigare och mer intressanta saker att göra, även i skrivande stund.

Goodbye to you!  

You newly opened mind explains the reasons why you have to carry on.

Jag har en välkänd röra vid mina fötter. Den ligger lite här och var, men mest lite överallt. Jag har tittat på den i veckor och önskat att den ska ta bort sig själv. Vecka nu, bestämde jag mig för att röra till den och stoppa in den på alla de rätta ställen. Frågan är vad jag lär hitta sen, med min organiserade-kaos-filosofi. Förmodligen inte ens mina egna kläder. Men vad gör det. Den oskrikande röran, gör i alla fall mor nöjd.

Jag har faktiskt dokumenterat den, den här gången. Men med tanke på känsliga ögon, så väljer jag att hålla bilderna för mig själv. Det kan vara lite psykologiskt. Ungefär precis som när röran rör till sig.

Åh, jag blir så glad! Det är lycka att få jobba med något som är roligt. Och det är lycka att de tänker på mig, när luckor öppnar sig. Det är så fantastiskt att till och med mina glädjeskutt lyckas sitta still. Men det som betyder mest, är att jag känner att jag är duktig på det jag gör. Och det hade aldrig hänt utan mina vänner, inte utan min familj heller. Blötpuss på er!

Om jag inte vore en sån sucker för snygga karlar, så skulle jag vara ensam resten av livet. Jag säger inte att det hände, men det kan hända att en sån vände blicken efter mig tidigare idag. Och det kan hända att han precis innan, kläckte ur sig ett hej. Man skulle kunna säga att happyface skuttade omkring i sin tighta, höga kjol och sina decimeterhöga klackskor. Men vad vet jag. Jag sa aldrig, att det hände.

Jag gillar armar, muskulösa armar. Breda axlar. Det blir som en varm sommardag, en blandning av Rosenströms het och Ledins inatt är jag din. Fast mer som Frida, dunka mig gul och blå. Om karusellen fortsätter, gillar jag ögon. Tatuerade kroppsdelar, armar, rygg eller nacke/hals - men gärna hela baletten. Jag gillar en snygg bak, med en välformad rygg. Vidare föredrar jag rakat, framför en kalufs. Men muskulösa armar är tidernas bästa. Som isglassen behöver sin frys, behöver jag tryggheten i Magnus Samuelssons arm-anda. Och då, är det dags att drunkna i svalkande lemonad.

Mitt i utformningen av blogginlägget med noll karaktär, blev jag avbruten av två såna där sucker-snygga karleländen. Det blev en bilfärd fram och åter. Nu är det såhär, att den ena var Gösta. Han är min vän, ja. Men trots mina halvtaskiga beskrivningar, så hamnar han där under min stereotyp han också. Vad jag vet, får man kasta komplimanger vart som. Likaså hans vän, är en sån som man skulle kunna hänga upp på väggen. Tänk halvnakna, perfekta, drömliknande kroppsaffischer i ett flickrum. Det! Ja, ungefär som den jag inte lyckats hänga bort än. Den minus överdrivna magrutor, är lite som en fantasi bland mjuka kuddar.

Eftersom jag är en utseendefixerat fruntimmer har jag skippat egenskaper och insida. Vi skulle annars få skapa en bok, i klass med Harry Potter-tjock. Om händelsen i inledningen, så har jag ingenting emot att låta dig titta lite till. Bara jag får titta först, lite stereotypt, med viftande ögonfransar.

Maybe, we're doing this the wrong way.

Maybe, we could open our eyes
if our hearts wasn't in the way.
Maybe, we could look deep within ourselves
if we found the ones inside,
on the outside.

Maybe, it's easy.
Maybe, it's hard.
Maybe, it's nothing.
Maybe, it's everything.

Maybe, we should stop
and just take a breath.
Maybe, this is the difference
between
right or wrong.
Maybe, we're only humans.
Maybe, that's the problem.

Kära, intelligensbefriade människor!

Jag är trött, så trött. Ena gången "ryktas" det om mitt sexliv och någon bara lämnar det i en närståendes öra. Nästa gång finns det en fundering om att jag skulle bli sexuellt utnyttjad av en vän. Gången efter det har jag och samma vän nåt ihop, eller nåt som kommer bli ihop. Likheten mellan alla de här tillfällena, är att jag inte är den första. Jag är inte den första att konfronteras med det här, utan jag är den andra. Jag hör det (dessutom!) inte från den mun det startades i. Ännu en likhet är, att det från grunden, kommer från samma människor.

Jag svalde min bitterhet. Eller nä, jag kind of visade den för några dagar sedan. Och jag fick inget svar. Eller jo, två. Men inte från trådstartaren. Nu till den stora, stora frågan. Oj, fy skäms på mig. Jag tänkte fråga vad som är så intressant med mitt privatliv, men så kom jag ihåg den gemensamma nämnaren. Tärningens högsta prickantal. (Hoppsan!) Jag glömde att det var lätt att glömma. Okej, åter till min utgångspunkt. Mitt privatliv är intressant, det förstår jag nu. Men hur kan det vara intressant för någon annan än mig? Ett svar, någon?

Jag tänkte att jag skulle uppmuntra vederbörande med att komma till mig, istället för att valsa runt omkring. Men så blinkade det ett stort fett nej. Jag väljer att uttrycka mig såhär, kom inte till mig och gå inte till andra. Förmodligen har andra inget med saken att göra, så där finns inget svar. Oddsen är dock, att andra har ett svar, men den frågande inte har med saken att göra. Till mig kommer man om man är min vän, som bekant, låter man bli. Varför? Gissa? Åh, bekant har inte med saken att göra.

Vem jag väljer att göra vad med, är upp till mig. Även om det skulle vara en åttioårig miljardär. För klarhetens skull, tänker jag säga att jag gör ingenting med ingenting. Och skulle jag göra vad jag vill med ingenting eller ingenting med vem jag vill, så går det utmärkt att hålla det utanför middagskonversationen. Jag vet, för jag kan. Nu till det absolut bästa, ingenting med ingenting, berör inte bekant. Så kan bekant göra som jag och hålla sig inom egna upplevda ramar? 

Blir jag någon gång utnyttjad, är det min familj som räknas. Därefter gör jag ett besök hos polisen. Jag gissar på att det ingår i deras arbetsuppgifter att ta reda på dylikt. Går det rykten om mitt sexliv, lyssna gärna. Dels på grund av den osannolika sanningshalten och dels på grund av att jag själv kan få ett gott skratt, när det når mina öron. Än idag, lika fascinerad över vad jag har gjort och inte har gjort. Skaffar jag mig en gemål, hittas hans ansikte lättast på facebook. Troligtvis bland söta hjärtan och konfetti. Tänk vilka insikter vi bringar fram här, tillsammans. På återseende!