Flickan hittade vägen, bland utspridda kläder och vandrande sägner. Hon, med sina enkelspåriga ögon, såg mellan träden. Flickan matade sin tro med färglösa löv, medan kroppen kallade på stigen framför hennes fötter.

Med molnen hängandes över huvudet, stegade hon fram längs jord. En mörk, illaluktande och geggig sörja.  Jorden var blandad med hennes svarta, som kol, som kajalen vid hennes fransar. Det gjorde vägen äkta och närvarande för hennes sulor. Det var trygghet att veta. Det var trygghet att se. Trädstammarna liknade en allé. Hon mötte dem, en efter en, med sina rusande kärl.

Blodet kokade som bara fötter på brinnande sand. Det blev så när hon var nära. När hon kände. Hon gick förbi det som skrämde. Hon gick förbi det krypande mörkret och håriga varelser med fler ben än hennes två. Det var den vackraste plats hon hittat till. En välformad klippavsats, en glödande solnedgång, en skimrande vattenyta, dova fågelskri och en värmande bris. Flickan mötte den inre tystnaden med ro, klappade den med sin hand och födde ett helande ord.

Med insikten av helande, skrapade hon med fötterna under sig och satte sig sedan ner. Hon ville vara en del av det möjliga, en liten stund till. Det vackra hon förträngt. Det vackra hon gömt undan bakom snårig skog och otillräcklighet. Flickan satt i stillhet och log. Hon hade hittat vägen till det hon drömt. Hon hade tittat inuti sig själv och hittat det hjärta som fortfarande fanns kvar. Färglösa löv och en matad tro, hade tagit henne på en resa, fram till sitt eget inre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...