Innan jag påbörjade den här meningen, innan jag hunnit någonstans med det ursprungliga textstycket hade jag skrivit rädd. Det jag skrev handlade om att jag ibland blir rädd. Rädd som i att hoppas på för mycket. Rädd som i att förlora. Rädd som i att känna det någon annan nödvändigtvis inte känner för mig. Men så tog det stopp, jag hade inte tillräckligt med kött på benen för att skriva det jag tänkte.

Istället scrollade jag ner i mitt universum och såg ”om dina synorgan är allt vad våren innebär”. Jag skrev det och dess komplement på en begärd önskan. Första gången två blickar möts, var vad jag ville känna. Inte vad jag upplevt. Något omöjligt. En dröm. När jag läste resterande tappade jag hakan. Ett då, är ett nu. Det är vad jag ser och vad jag känner när mina melerade möter hans ögonpar. När jag försöker lägga honom åt sidan, så bultar han frenetiskt. Som en fot i för hårt knutna skor.

Det som från början skulle beskrivas och sättas ord på, var onödigt. Jag kan bli rädd. Jag kan bli osäker. Men jag är hel, på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag känner, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det finns en rad mellan raderna. Där står trygghet bokstaverat med Caps Lock.

Om jag blundar, så finns han där. Alltid.

Jag önskar att jag hade sandkord under mina fötter och en strålande, stark sol över böljande vatten. En härlig stund på en filt någonstans och ingenstans. Nåt likt ett paradis, som en sida i en resekatalog. En tyst minut för händelser som utspelat sig och en jublande för de som inte hunnit till play ännu.

Jag önskar att jag hade, det jag vill ha, bredvid mig. Eller framför. För att titta på. Det jag vill ha är vackert, men skadat i kanten. Frostbitet. Men det vackra finns. Det är inte påhittat. Det är ingen dröm.

Jag är ingen särskild, men jag tycker om dig.
Jag har inga speciella färdigheter, men jag har de här orden.
Jag är inte alltid glad, men det finns ett leende för dig.
Jag har inte den finaste kroppen, men jag har ett hjärta med plats.

Jag är ingen särskild, men jag är kär i dig.
Jag har inga guldstjärnor, men jag har en hand till för beröm.
Jag är inte alltid i närheten, men jag tänker ofta på dig.
Jag har inte mina känslor i schack, men jag är en vän.

Jag är ingen särskild, men jag vill med dig.
Jag har inga färgglada kläder, men jag har en regnbåge inuti.
Jag är inte alltid snäll, men jag tänker inte såra dig.
Jag har inte mycket pengar, men jag har mer att ge.

Jag är ingen särskild, men jag föll för dig.
Du fick mig att stå, som ett äppelträd i blom.

Med regndroppar mot fönstret, kan det bara vara en sån där dag. En sån där dag, när stegen från en varm säng är motarbetade. En sån där dag, när solariet är den perfekta tillflykten. En sån där dag, när känslor är upp och ner. Lite vassare. Lite påtagligare. Lite all over the place.

Jag är ingen solskenshistoria. Jag är som alla andra. Men jag tror att jag känner mig bättre nu, än vad jag någonsin gjort. Jag tror att jag vet, vad jag förtjänar. Jag tror faktiskt att jag vet exakt vad jag vill. Enkelt, bra och kärleksfullt, får följa med mig härifrån och framåt.

Jag var hos en vän igårkväll. Bara sådär säger jag "mina armar har gått upp i vikt". Han skrattar till lite och ser faktiskt mest ut som ett frågetecken. Jag klandrar honom inte. Det kan inte vara lätt att förstå vad jag menar, när det är den enda meningen jag säger. Jag förklarade i alla fall ganska snart och sa "den här grejen vid armbågen, står inte ut lika mycket längre". Det kanske skulle ha hetat "mina armar börjar bli symmetriska". 

Min poäng med det här eller min mening är, att det är så jävla fantastiskt att se hur jag ser ut idag - i jämförelse med hur jag vet att jag såg ut för nåt/några år sedan. Jag har precis sett det i bilder också. Jag hittade värre, än den jag tänker publicera. Men det är inte riktigt internet-material. Bilderna visade mig mina revben eller snarare, vilket ben som helst. Jag kan förstå att människor som inte känner mig, har trott att jag varit sjuk. Dock är det enda jag har gjort mig skyldig till, "bra" gener. Bra inom situationstecken, för att det beror på, hur man väljer att se det. 

Nu och då.

Jag förväntar mig inte att någon annan än jag ska se skillnaden. Det räcker med att jag gör det. Jag vart bara så glad, att jag idag har kilon som fattades mig då.