Kanske borde jag lära mig att läsa av människor bättre. Kanske borde jag låta bli att prata med nya människor. Kanske borde bara era föräldrar ha fostrat er bättre. Jag tror det sista. Från här där jag står, med mina glasögon, misslyckades dem med att forma en vänlig individ med grundläggande etik och moral.

Jag har alltid varit liten, smal. Det minsta formatet. Vissa skulle säkert även säga, anorektisk. För- och nackdelar kan vägas emot varandra. Och just nu, har nackdelarna vågen på sin sida. Jag hade visserligen inga planer på att bli sjuk, men såna här gånger och under såna här omständigheter finns det inga extra kilon att ta av. Jag jublade inte av lycka när jag såg att siffrorna minskat i sitt antal. Jag grät inombords.

Det är jobbigt när jag ser mina revben mer än vanligt och emellanåt kan det kännas som att de skär genom huden. Likaså mina utstickande höftben. Kanske är det inbillning. Men över två kilo från min redan magra kropp, får maginnehållet i gungning när jag ser min egen spegelbild. Den är äcklig.

"När du blir frisk går du upp igen". Så fungerar det säkert, för vissa. När jag var yngre hade jag alltid skolsköterskan på mig, för det enda jag tycktes gå upp i vikt av var centimetrarna jag växte. En dag tog dem slut och likaså gjorde min viktuppgång, tills för lite mindre än två år sedan. På de två åren har vi en viktökning på cirkus åtta kilo, vilket enligt miniräknaren blir 0,0109589 kg/dag. Där hade vi lycka, för vartenda litet gram. Varje gång vågen visade mer än gången före, tyckte jag om mig själv lite till. Och så är jag fortfarande.

Mina lår går inte ihop. Det är ingen jättegrej för mig. Vissa kan tycka och säga att det ska vara så. Jag säger att det kvittar, så länge det är hälsosamt. Men på stunden känner jag mig inte särskilt hälsosam, trots att jag inte kan rå för situationen. Jag krymper på alla vis och jag lider. Det gör ont i alla kroppens ben. Det gör ont i hjärtat. Jag är inte vän med spegeln och spegeln, den är inte vän med mig.

Jag tänkte presentera min nya kompis. Han som gör mitt illamående, min viktnedgång och de diffusa men ack så påtagliga magproblemen. Är han inte söt?

Han hade varit söt, på en annan världskarta.

Jag möts av den glada gubben varje gång jag loggar in. Den där som visar att jag skrivit rätt bokstäver och ger mig tillträde till fler. Inloggad som Sandra står det här ovanför, men jag tänker fortfarande på den glada gubben, för den är inte jag. Inte idag.

Min bröstkorg är tung. Min kropp krymper och den gör ont. I min fantasi är jag frisk. Där springer jag. Jag springer tills mina ben inte längre bär. Därefter skriker jag. Jag skriker tills luften i mina lugor har gått ut helt. Och jag gör det för all sorg och all smärta. För det som inte vill bort. För dem som aldrig ville mig väl. Och för det som jag inte vet något om än.

Varje gång är det fyra bokstäver, olika kombinationer, lika lätta att knappa in och gubben ler. Jag vill att det ska vara jag. Det är bara det, att mina rätta bokstäver inte syns lika uppenbart.

Om du och jag går bredvid varandra en dag. Om du och jag, vän och vän, vandrar genom ett snötäckt landskap. Om vi skulle gå med varandra en stund på vad som under sommaren är en grusväg, skulle våra blickar vara riktade mot vattnet som frusit. Jag skulle önska att dess ljud skulle förgylla vår korta stund tillsammans. Ljudet skulle ge mig ett förberedande lugn.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, skulle vi prata. Vi skulle skratta. Vi skulle inte märka att tiden gick, att den lämnar oss tillsammans med minnet. Jag skulle vilja redan då, men inte veta om jag vågar. Bara vara säker på att jag skulle lyssna på dig.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, är det inte bestämt på en sekund. Men när vi går på de mjuka flingorna skulle mina tankar leva ett eget liv. De skulle snurra av tidigare känslomässiga törnar, för att hamna vid en undran. En undran om du är verklig för mig eller om du bara står vid min sida och låtsas. Om du skulle vara den som inte bär en hemlighet med förseglad mun.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, skulle jag mot slutet osäkert ta din hand. Med tårfyllda ögon skulle jag fråga "stannar du hos mig?" för att neka mina tankars undran att fortsätta gro. Jag skulle veta att jag inte kan göra ditt val, men jag skulle önska att din hand kramade min i ett lita på mig. Där på vägen skulle jag höja mitt huvud som en docka i ett spel och mumla ännu en fråga. Har jag förlorat igen?

Det flimrar för ögonen. Jag förstår inte varför. Det gör ont i magen, det känns som knivhugg. Jag vill bara vara ensam och gömma mig i ett litet hörn.

Vart ska jag börja? För fyra dagar sedan kom jag hem till staden som står still. Tydligen kan jag lyckas med en del från andra sidan jordklotet och med en tidsskillnad på sex timmar, men nu lämnar vi det. Det var en stor sorg att behöva kliva på planet i Thailand. Jag och Annelie har haft det helt fantastiskt! Med ord kommer jag ha svårt att beskriva vilket underbart land vi hamnade i, men jag gör ett försök.

Numero uno, Thailand har inget Kramfors. Lycka! Sedan har vi värmen, den strålande solen, det kristallklara turkosa vattnet, den bomullsmjuka vita sanden, den gudomliga thaimassagen, den goda maten, den färska frukten och sist men inte minst, strandpromenaden med ett shop-until-you-drop-mode. (Resväskan lyckades bli överfull och jag har ännu inte listat ut hur.) Thaiboxningen och Mr. Eldig, visade endast upp muskler. Man kan tycka att Thai-landet borde krylla av brunbrända, vackra karlar, från alla världens hörn men till min besvikelse lyckades jag bara se en sån och han var en inföding. Dock var han tillräckligt het för att kompensera resten av den o-flammande tiden. Och det allra bästa är, att jag har honom på film, en svettig sådan. Gud måste älska mig!

Jag saknar värmen. Svor åt Lotta när hon inte ville ge mig nummer 63 och en Thailandsresa. Bingolotto jobbade stenhårt för att motarbeta mig och min önskan om att få åka tillbaka snarast möjligt. 

Min tacosmage mår lite illa. Tror att mor planerade detta. Typ som en halv sista måltid. Walking the green mile. Dead man walking. Men jag vill ha Bruce innan dess, trodde att hon förstått det. Om inte annat måste han i alla fall hålla min hand till den elektriska stolen.(<- Notera att detta skrevs för cirkus fyra timmar sedan) Jag är snabb på att skriva. Ehm..

Tappade min väg, vad jag tänkte och vad jag skulle skriva. Men det känns oviktigt. Jag lever, halvt om halvt. Min resvän tar lite död på mig. Och resfebern tar en del också. Ögonen vilar på resväskan och hoppas ännu ett år, att den ska packa sig själv. Men den vill aldrig som jag vill. Fast det är inte mycket annat som vill det heller, förutom karman. Den älskade, som biter människor som verkligen förtjänar det. Ljuvligt.

Om tjugofyra timmar sitter jag på planet. Låt mig vara lite avundsjuk på mig själv.