Vad ska jag säga om livet? Livet är bra. Livet är verkligen för bra. Det har inte, under min livstid, varit så lätt att andas. Så lätt att inte tänka. Så lätt att somna eller att sova ut. Jag har nog aldrig känt mig så befriad. Helt bekymmerslös.

Under det senaste året har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har snubblat över insikter jag inte ens trodde var möjliga. Jag har utvecklat en självkänsla som inte blåser omkull av en lätt bris. Jag har sett människor stå upp för mig. Tro på mig. Jag har upplevt hur det är när ingenting blir inlindat i bomull och jag har slutat att göra det själv.

Jag är hemma igen och den här gången är jag verkligen hemma. Jag gillar västkusten, mest för vad det gjorde för mig och med mig, men också för vänskapen jag hittade där. Jag gillade att vintern var kort, att sommaren kändes oändlig. Jag gillade närheten till allt. Men här, i mitt Norrland, har jag vad som har lagt grunden för mig. Det är här jag hittat lugnet som tidigare bara fick rugga lite på ytan.

Varför jag inte har skrivit här på länge är för att allting jag börjar skriva, passar in någon annanstans. Varför jag började skriva det här nu, var för att jag sökte någonting jag skrivit till honom. Den stunden jag blev kär. Jag sa att jag älskade honom ett kort tag efter det. Men han förtjänade aldrig den kärleken. Han förtjänade aldrig mig.

Det vore dumt av mig att inte erkänna att jag har saknat honom. Inte nu. Inte på väldigt länge. Men stundvis har jag saknat saker som jag trodde att han gav mig. Jag har också saknat någonting som han gav mig. Det enda han gav mig. En insikt kan man säga. En enda sak som hamnar utanför inte på väldigt länge.

Just nu, vill jag att det här också ska hamna bland sidorna för mig och av mig. Då hade jag kunnat utveckla. Förklara. Beskriva. Men allting kan inte vara där. Allting kan inte hamna i en bok jag inte vet om jag någonsin vill publicera.

Att jag börjat skriva igen har ingenting med mig att göra. Men ja, jag har varit rädd. Det är allt jag tänker säga. För han vet. Han vet att det är hans förtjänst den här gången också.

Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...