Jag har aldrig valt en annan väg, innan jag haft ansiktet begravt i en hård bergsmassa. Jag har alltid tittat åt ett annat håll och sedan undrat varför jag stått med vattenytan ovanför näsan. Jag har aldrig stannat upp och tagit ett extra djupt andetag av den skadande stormen. Jag har alltid kramat kudden, gråtit en skvätt och trott på en ny bättre morgondag. Jag har aldrig anat vilka taggar som varit synliga på stället jag trampat, för att de blå har varit ivägen. Jag har alltid varit rädd om andra och skymtat mig själv bakom fylld med trasighet. Ibland har jag svårt att förstå, hur jag kan ha gjort illa mig så.

Det är svårt att njuta av stunden när man lever i nästa. Det är svårt att försöka sig på att kontrollera utvecklingen. En omöjlighet. Att tro att kontrollen lever i ens egna händer. Jag kunde inte syna i sömmarna. Jag hade ingen kontroll. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Varje gång jag lade mig med en känsla av lugn, kapades det vid fotknölarna nästa dag för att bara skratta mig i ansiktet. Det var inte meningen att jag skulle må bra, när jag gjorde ett aktivt val att inte göra det. Det var däremot meningen att jag skulle lära mig att jag inte kan behärska något okontrollerbart.

Jag behövde tid. Tid till att skrapa bland resterna av mig själv i luftslottet som jag byggde upp. Tid till att få hjärtat att mogna till samma stadie som en mörk banan. Tid till att inte vilja mer, när morgondagen innehöll samma lika som gårdagen och stunden mitt i. Tid till att rulla sockervadd runt min egen kropp, för att inte behöva spendera en förmögenhet på silvertejp till hålen som annars skulle bli. Tid till att inte springa till ett svart hål och se fortsättningen i svart/vitt. Jag behövde tid till att spränga luftslottet som inte delades med någon annan än mig.

Om jag hade en krona för varje gång, skulle jag varit miljonär. Problemet var att jag inte blev rik på något annat än en sämre version av mig själv. Jag är mer. Jag kan mer. Jag vill mer. Och just nu är jag är jag i ett utsvultet tillstånd. Den som söker skall finna, ett annat, mindre motbjudande sätt. Och tack, för jag var verkligen behövande av ett silvertejpsliknande sexpack. 

 

Micke

19 april 2013 08:27

Vad fint skrivet.

Sandra

19 april 2013 13:53

Tack Micke!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...