Jag tänkte igårikväll. På hur allting blev. Men jag har bättre och jag har sämre dagar. Jag är duktig på att skriva när jag mår dåligt, när jag har en svacka. Sämre är jag att skriva när det är bättre. Så det som jag skriver här är inte allt. Det är ingen helhet. Just nu är jag på en plats där jag inte kan skriva om solsken och gnistrande vatten. Jag vill inte läsa om solsken och gnistrande vatten, jag blir bara förbannad. Det var nåt jag hade och jag förlorade stort.

"Det är inte hela världen". Nej, det är inte hela världen. Men allting försvann och det blev hela världen. Det var inte bara någon jag tycker om som tog en annan otänkt väg. Jag gjorde det också. Jag kan märka att jag inte längre tittar på andra människor med samma ögon. Mycket som spelade roll, är oviktigt nu. Det saknas hjärta och själ i saker som jag borde göra, saker som jag vill göra. Men jag förmår mig inte. Jag orkar inte. Ibland är matlagning en hel vetenskap och sen bara sitter jag där. Lagom mer orkeslös.

Tragiskt kanske. Men jag går heller inte utanför dörren ensam. Inte längre än till brevlådan eller till bilen. Första gången jag handlade ensam, trodde jag att jag skulle dö av hjärtklappning. Sedan dess är alltid någon med mig, om det inte är på annan ort, i ett annat land eller en snabb inspringning på 10 sekunder. Det var aktuellt med ett möte nyss, för några dagar sedan. Fastän jag ville att det skulle hända, ville jag inte. Fastän jag inte skulle skriva så gjorde jag det, trots magont. Han skrämde mig. Och jag vet inte om jag egentligen hade klarat att stå framför, utanför mitt hem. Tänk då att stöta på någon som gjort så illa, där det inte är tryggt. Här, innanför min låsta dörr, är det just det. Mamma kan förstås ta sig in, men det sätter inte hela min värld ur balans.

Kvällen då allt vändes upp och ner, finns så djupt rotad inuti. Det är betongklumpen jag skriver om. Det är den som gör att jag låser innan jag hunnit in i mitt hem. Det var betongklumpen som gjorde att mitt hem inte kändes som mitt, tills för ungefär två veckor sedan. Det var betongklumpen som gjorde att jag hoppade till för minsta lilla ljud. Det gör jag inte längre. Men jag uppmärksammar mer runt om mig, än tidigare. Kontroll tror jag det kallas. Jag vill inte hamna i någon som helst utsatt situation igen. En gång är inte ingen gång och två gånger är inte lika med noll.

När jag tittar på mig själv ser jag liten och svag. Liten och osäker. Korkad. Och ofta kan jag känna att jag saknar mening utanför jobbet. Jag vet inte vart jag ska stoppa mig själv och jag gör mest ingenting när jag inte är där. Det är svårt att glädjas, men jag kan. Även fast det känns som om jag bedrar mig själv med falska känslor. Jobbet har gjort mycket för mig. Jobbet har tagit mig till ett bättre ställe. Människorna på jobbet har hjälpt mig framåt. En dag i taget, det är så långt som jag sträcker mig. Så säg inte bara, det är inte bara.

 

rj

1 november 2012 12:23

Känner igen mig i det du skriver. Och jo det är hela världen, framtiden man haft i huvudet, drömmar man haft allt förstörs på en hundradels sekund. Att inte känna trygg i sitt eget är det värsta någon kan göra mot än. Att någon ens vill skada än så, Är för mig en gåta för det den personen gör är inte bara för stunden det är för framtiden! Stå med huvudet högt! Det är du värd:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...