Ibland blir jag jävligt bitter, särskilt på andra människor. För jag tror, tänker, tycker och hoppas det allra bästa. Jag har fått för mig att man kan förvänta sig ett visst mått av ärlighet, vänlighet och öppenhet. Men då kan jag samtidigt tänka på mig själv, vad jag gör och säger. Att jag ibland inte följer min egen filosofi eller att jag följer den på tok för mycket och gör mer skada än nytta.

Jag går i saknadens tecken. Jag saknar en vän. Jag saknar sena kvällar, tjatter om allt och ingenting, chipsen och dipen på bordet, cigaretterna på balkongen, myset i soffan. En annan sorts vänskapsrelation, på ett oförklarligt och fantastiskt vis. Jag hittade en annan sorts ärligthet, vänlighet och öppenhet.

Jag har så många fina och fantastiska vänner, alla på varsitt vis. Såna som jag ska och vill lägga energi på. Men emellanåt är jag dålig på att visa och berätta för dem vilken betydelse de faktiskt har. Lägger istället ner energi och vikt på saker, tankar och känslor som är mindre betydelsefulla. Som små knepiga spöken bara jag ser. Jag vill bara påpeka att jag inte är perfekt. Men jag bryr mig om allihopa. Jag kan tycka att jag inte finns om jag inte har mina ord, men vad vore jag utan dem som ger mig allt och lite till? Det finns lite, knappt något, som jag inte skulle byta bort för er.

Känner att jag är där igen. Sekunder från att ta upp telefonen och ringa det där samtalet. Modet där jag tycker att jag förtjänar en förklaring.

As I reflect back on what I’ve used and abused
And detect that I need some clues to get through
To those that accused me of never being true
I’ll lose if I play into this game and never know the rules
So how do I bring out the me nobody sees
The forest for the trees, how ’bout the woman behind the weave
The light from within this life is the only real remedy
Or find the reflection you see to be so damn unpretty

Samtidigt som jag ser en film, tänker jag på min film. Skådespelarna, vem som har vilken roll, vad filmen ska innehålla, hur den ska regisseras och hur den ska sluta. Det vill finnas en hel del kärlek. Just nu är jag darrig efter det åttonde avsnittet ur den första säsongen av One Tree Hill. Nathan och Haleys första kyss. Den scenen innehöll den absolut perfekta mysfaktorn. Det var The Moment. Och det mina vänner, får mitt hjärta att blöda - till och med att öppna sig för kommande hjärtesorger. Det gjorde väl ändå inte så ont?

Jag är förstås inte helt gjord av spagettiben. Jag vet att dansen på rosor inte är utan taggar. Jag vet att det bara är en serie, men egentligen är det inte så bara. Jag vet också fortsättningen, upp och nedgångar. Allt utom perfekt. Men stunder som en första kyss, en första outtryckt känsla i ord och en glimt av lycka, är svårslaget. Det sätter sig i benmärgen och kallar på hoppet. Den obotliga romantikern. Den som gråter när slutet inte är slutet, utan bara en ny början. Den som förstår undertexterna, det som står skrivet mellan raderna.

Jag kan konstatera, hur många gånger jag vill, att killar är svin. Generalisera. Gå över gränser. Kasta ur mig svordomar. Sikta hämnden och hoppas att den träffar rätt. Tänka precis som Timbuktu i resten av ditt liv. Hälsa till satan, ja, gör det snälla. Men när allt kommer omkring, finns det en gnagande känsla djupt där inne. Den som säger att jag har fel. Romantik och drama verkar ha den effekten på människoliv, på mitt krympande förstånd. Då positiviteten och mitt associerande till just got paid and I got a little money to burn, får mig att vilja kramas. Gömma mig i en rosenbuske utan taggar.

Nästa avsnitt är på gång. Frustration. Desperation. Kärlek. Saker att se. Att känna. Att dela med någon på en filmduk. På låtsas är inte hela världen, men exiserar i stor utsträckning. Det existerar i min hjärna. Skapar en perfekt film. En stund att behålla. Ett ögonblick att drömma. Det går att vara ensam för stunden, utan att känna sig ensam. Det enda som krävs är en gnutta hopp, den obotliga romantikern i min ryggmärg, för att förstå att en dag blir allt bra. Jag får min film, utan manus. Taggar kan inte styras mer än en glimt av lycka.

Jag vill ha allt. Jag vill ha världen.
Tillsammans med någon.
 

Det bubblar under skinnet. Kliar i längderna på håret. Vibrerar i ryggmärgen. Kokar i hjärnan. Rycker i händerna. Utsöndras i hjärtat. Jag vill ta formen av någonting hårt och kasta det föremålet i ansiktet på den som förtjänar. Tyvärr, alternativt på den som blockerar vägen i riktning nollgradigt. Den som stampar på mitt tålamod, har tacksamt nog fått bägaren att rinna över. Vem det än är, kan backa. För det räcker. Det är tillräckligt. Det är mer än en fenomenal fullträff på pungkulor jag inte har.

Förr fanns det en. En som kunde klippa alla snören och sända iväg krympande ballonger i skyn. Det fanns en som fixade nävar i sten. Det var när fyra betongväggar möttes i ett rum, för litet för två. Och när ögondroppar samlades i aldrig hänt. I skrivande stund är dem tre som klipper. En långt resande sax. En mittemellan och vilande. En sista, aningen kort, för att strö salt i nygjorda sår. Det finns inte tillräckligt med trådar och ballongerna sprängs redan vid marken. Färglösa, intetsägande, allmänt tråkiga bitar i ett svart gräs.

En gång var ballongerna fyllda med färg. Förväntan. Kärlek. Vänskap. Mod. Lycka. Glädje. Hopp. Det var säkra kort. Positivt som dominerade negativt. Något för mig och min fantasivärld. Min föreställning av en icke-skev verklighet. Mitt nya, fyllt med bra.

Det som blev kortare vid varje sprucken dröm, varje förstörd föreställning, all missplacerad förväntan, var den kramande länken mellan marken och ballongens förseglade andningshål. Tråden som inte hade vett att försvinna i ett, den som valde att hoppas och att tro. (O-)lyckligtvis uppdagades lögnen, sveket och alla sårade känslor som det medförde. Knackade i ryggen som ett litet sött djur med en osynlig harmsen kostym. Den kan ha haft namnet, vad var det jag sa. Lika störande som den kliande fläcken eksem. Till en gräns, omöjlig att förgöra och lätt att förtränga. Men envis i att inte låta det undermedvetna att glömma helt.

Olika individer. Enskilda händelser. En knepig summa, att skapa detsamma. Bubblor under skinnet. Något kantstött. Något helt i höjd med en vilja att skada tillbaka. Mitt tålamod är borta med vinden. Något trampade en gång utöver. En gång för mycket idag.

Ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Att inte alltid säga vad jag känner. Inte som en kniv genom smör. Jag är öppen om tårar, svordomar, ogillande, ilska, skratt, glädje och lycka. Det är hårfint vart gränsen går. Vad som är för mycket. Vad som inte passar in. Vad som är för ärligt.

När jag skriver, tänker jag inte på någon annan. Jag tänker på mig. Jag tänker på mitt, på vad som är jag.

Rätt och fel, kan vara en enkel ekvation. Men vad som är rätt för mig, behöver nödvändigtvis inte vara rätt för andra. Så ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Tränga in ord och känslor i ett hörn. Inte allt. Men det som är för mycket. Vad är för mycket? Vad är inte rätt?

Det är svårt att vara en version mindre av sig själv. Jag vet när det händer, när jag sluter mig som en sten och det stannar inuti. När mitt blir en börda. När någon kommer för nära. För att skydda mig själv. Skona någon annan. Såna gånger försöker jag bättra mig och vara den högre versionen. Det är såna gånger som jag inte trivs i mina skor.

Jag tänker på mina skor och hur trånga de blir. Det går att töja ut. Att vänja sig. Men det är obekvämt.

Det är inte bra nu. Inte just på sekunden. Det har ingenting att göra med att jag skulle sakna eller tycka om. Jag tyckte om och jag saknade, när han var min. Jag bryr mig ibland, men det är också så långt som mina sårade känslor sträcker sig. Så långt som dem alltid lyckats sträcka sig.

Den här gången handlar det om vad min hjärna gör, när jag inte är beredd. Vad min magkänsla säger, när jag inte vill lyssna. Jag gillar inte vad som händer med mig, för det gör en höna av en fjäder.

Jag försöker stoppa utgången. Jag försöker komma ihåg vad som sagts tidigare. Jag försöker lita på, med hela mitt hjärta. Jag vet att jag behöver min vän igen. Orden igen. Jag behöver hjälp att tysta mina tankar. Igen. För det är inte så, eller hur? Säg att jag är tokig. Snälla.

Jag har svårt att vara tacksam. När någon sviker mig, när någon trampar på mina tår har jag svårt att finna tacksamheten därifrån. Jag ser rött. Jag är tjuren som blir retad och letar vägar att gå till attack. Skit ska skit ha, är det enklaste sättet att beskriva min tankegång.
Personen eller personerna i fråga förlorar min förmåga till hänsyn, min empati och tillit. Men det betyder inte, att jag agerar ut eller att jag inte tänker. Förstå mig rätt, grodor har visst en förmåga att slinka ut. På fel ställe, med fel person i närheten förlorar jag mig själv och den trevlighet jag besitter. Men riktningen, den är i alla fall nollgradig. Den håller stumt.

När någon trampar på mina tår förlorar den rätten att bry sig, känna och tänka om saker jag gör eller säger. När stegen mot den nedre regionen är uppenbara, får den inte vara en anledning till något fortsatt i mitt liv. Jag passar inte in i någon tänkt kategori. Min fot är för stor och skon, den är för tung.

Ibland händer det att rätten tror sig finnas. Att det övertrevliga slår in. Det inställsamma kräkmedlet. Puls 120 och hjärtslag på gränsen till dödligt. Medvetslös och i behov av hjärt- och lungräddning. Som om något ord förutom förlåt äger härligheten över att ställa allting till rätta. Jag är ledsen att behöva påpeka det, men lambimetoden fungerar inte på mig. Bäääää och jag tänker ändå inte stryka dig medhårs.

Det finns en viss förståelse i ordet tacksam. Jag förstår var det kommer ifrån och jag kommer dit. En dag. Men så länge det röda täcket är framdraget och irriterar mina ögon, äter jag upp ullstycket bakom det. Bomull är inte mitt sätt att hantera. Det har det aldrig varit.