Det sägs att med vilja kommer man långt. Utan den är det som om tiden stannat och livet går på repeat. Du fastnar i tänk om. Du fastnar i om det var så här. Du fastnar emellan vad du vill och inte vill, för att fastna lite till i hjärtats hand. Hjärtats mörker om du så vill kalla det, det. Att älska någon, vara förälskad, vara kär förblindar ögon och mörkar den bättre vetande hjärnan. Att älska någon har sitt pris. Allting har sitt pris. Mitt var långdraget, fantastiskt och fasansfullt. En salig blandning av uppoffring, rosa fluff, närhet, passion, lögner, hemligheter och hetsiga diskussioner. Men det är slut. Den här gången är det verkligen slut.

En del av mig önskar fortfarande. I en bättre värld tänker jag, då skulle magin flöda och passionen härja fritt i en icke-illusion av nykterhet. Mitt blod skulle pulsera i takt med hjärtats snabba, hårda slag för dig. Magen skulle inte vara fylld av oro. Jag skulle aldrig tänka om. Jag skulle älska utan hämningar, vilkorslöst, precis som jag ändå gjort. Men till slut gapade bägaren tom, det fanns inget mer att ta av. Från början rann det över, tills det en dag bara torkade. Tom på lust, tom på ord, tom på vilja att fortsätta. För det var verkligen en illusion av nykterhet. Det var en kamp och konkurrensen var alldeles för hård, för att jag någonsin skulle kunna vinna. 

Jag älskar med varje andetag. Alltid. Jag minns allt. Jag minns det bra och jag minns det dåliga. Men när det bra inte längre ligger under solens värmande strålar, då är det dags att lägga av. När skuggan gör en helt egen solförmörkelse av livet, då har kärleken tappat sin fina glans. Ett eget oavbrutet regn från ögonen och jag blev blöt i hjärtat. Det hade slutat vara värt besväret. Jag behövde bara resa mig och stå på svaga ben, för att återfå kontrollen ur den känsla som har stoppat fotsteg i en annan hälsosammare riktning. 

Den jag är idag har formats av tiden. Kärleken i dig som jag vet att du har, men är oförmögen att linda in mig i. Alltid sa jag, alltid kommer du att vara där. Jag blev kär i min bästa vän. Jag önskar dig detsamma utan att känna  efter i en ny tvåsamhet med mig och mig själv. Vi klarade det hit och vi tar viljan i min hand och går långt. Så långt vi någonsin kan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...