Pizzan var som sagt bränd. Jag åt halva. Och nu, resten av tomaterna. Jag är verkligen, verkligen inte hungrig. Jag trodde att den här dagen skulle bli bättre. Men fan. Den är som ett enda stort hål av mörker. Det har regnat ute idag. Det gör inget. Det har regnat minst lika mycket på insidan. Och jag hade ändå, förmodligen, blivit skogstokig om solskenet retat mig idag.

Jag slår vad om att hälften av er som läser tycker att jag är löjlig. Det må så vara. Och på riktigt, gör det inget om ni gottar er i det heller. Jag kommer igen. Det gör jag alltid. Men det var ju vansinnigt att något så litet, men stort, kunde göra ont.

Jag har vaktat mitt hjärta. Mina ord. Och första gången sedan honom, slängde jag fram det. Alltså verkligen, på något vis, kastade gris. Det bokstaveras ganska fint framför ögonen nu. Gris blinkar nog, närmare bestämt, med neonskyltar. Bah: Lite haha, vi fick dig igen, din klump. Hur fan tänkte du där?

Jag tror att det var för att han sa att han förstod. Det var vad jag behövde just då. Jag fick rätt mycket jag behövde, vid precis rätt tillfällen. Det var inte så tokigt. Det var inte så tokigt att känna heller. Förutom att jag har ett dussin rädslor, laddade som ett hagelgevär. Beredd att skjuta till när som helst.

Att jag är rädd att bli kallad gumman, är något jag måste jobba på. Att jag är rädd när lovade samtal inte rings, är någonting jag måste sudda bort. Att jag stöter ifrån mig vackra ord, är någonting jag måste studsa mot spegeln. Att jag är rädd för att bli sårad, är någonting jag måste lära mig att leva med. Det finns aldrig några garantier. Inte ens ord. Att jag måste vänta in mig själv i veckor, är någonting som får vänta så länge. Jag kan inte utföra underverk. Inte alla på en gång. Och man kan skynda långsamt, som Skalman.

Jag är alltid glad när jag går in i människors hem. För jag tror, att ett leende alltid smittar av sig. Hur bittra och cyniska de än må vara. Men jag hade svårt att få fram ett äkta leende igår. Jag hade svårt att inte få mina ledsna ögon, att trampa vatten. Och jag hade svårt att känna att jag var helt uppriktig. Jag ljuger inte. Jag ljuger aldrig. Men det kändes som om jag ljög när jag log. Som om jag överdrev, för att få min hjärna och mitt hjärta att också komma dit.

Jag ska jobba igen imorgon. Jag hoppas att mina kollegor inte skämtar med mig. Inte driver med mig. Inte skrattar åt mig. Men vi får se. Det kanske blir en bättre dag. Jag kanske skrattar med.

 

Annie

12 augusti 2014 21:36

Kanske hittar du nåt att le åt imorgon. Jag tror det :-)
Skickar en knuff med .. :-)

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Sandra

12 augusti 2014 21:37

Tack Annie! :)

 

Elli

12 augusti 2014 22:28

Även om det är ledsamt att läsa de du skriver så måste jag säga att du är riktigt duktig att uttrycka dig i ord och tycker du skriver riktigt fint!

Sandra

12 augusti 2014 22:56

Tack så hemskt mycket Elli! Även om det är mina känslor som hamnar där, så är det ändå roligt när andra människor uppskattar vad jag gör med mina ord.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...