Under en stjärna någonstans lekte någon med hennes sorg. Hon hade försökt. Hon hade kämpat emot. Kallat dem som inte trott på henne för idioter. Det hade inkluderat henne själv, erkände hon i tystnad. Hon försökte fästa blicken vid något föremål. Men inget ville stå still. Hennes ögon var överallt och ingenstans.

Hennes nyfikenhet hade fört henne in i mörkret igen. Känslan stämde. Den hade inte ändrats under den tid hon varit utanför, i en annan gemenskap.

Hon var hemma, tillbaka där ingen kunde döma henne. Hon hade aldrig varit mer levande än nu. Hon kände blodet rusa genom hennes kropp, kände varenda muskel röra sig fastän hon låg stilla. Men det viktigaste var det som lämnade hennes sinne, det hon inte längre kunde röra vid med tanken.

Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på flimret bakom ögonlocken. Det sista som korsade hennes medvetande var en ouppnåelig längtan. En längtan av att vara fri.

Under en stjärna någonstans hade hon förlorat sin kamp.

Han hade avslöjat sin lögn och hon hade ingen ork att ifrågasätta hans motiv. Han skulle aldrig förändras. Men det var ju det hon gillade. Spänningen. Charmen. Dramat. Attraktionen mellan dem båda.

Han var sin egen, med fel och brister. Hon beundrade honom för det. Det var annat än hon kunde säga om sig själv. Hon var trött och rädd. Rädd för framtiden. Rädd för kärlek. Rädd för människors närhet. Hennes lista kunde göras lång. Alldeles för lång.

Murarna runt henne hade rasat en gång. En gång hade någon tagit sig förbi. Hon hade blottat sitt hjärta, kysst honom och haft sin kropp nära hans. Hon var övertygad om att det var en dröm som slagit in, tills hon en dag vaknade upp. Han var inte hennes.

Det var inte lika svårt att bygga upp det som rasat den gången. Det fanns inga spillror. Hon var fortfarande hel. Hon fortsatte intala sig själv att tvivlet och alla rädslorna skulle gå upp i rök. Att ta itu med det fanns inte i hennes värld. Hon borde lyssnat på den röst som sa vi följer dig vart du än går. Ja, hon borde verkligen ha lyssnat.

Trött utav tusan. Det är krävande att anstränga sig (läs jobba). Hur som haver så gick väl första dagen helt okej. Inte över förväntan och inte under. Vad man nu kan förvänta sig av första dagen? Fan, huvudet har varit ett kaos och (MER) nikotin hade varit mycket välbehövligt. Enligt papperet sägs det på raster. Synd att det är så långt emellan och att jag dör lite då och då utan. Men vad gör väl det? Jag har ett jobb och tacksam är Sandra för det.

Nu ska jag dö lite till med en snus i käften. Härligt!

Möjligheterna stod uppradade. Hon tittade på dem, men ingen tycktes falla henne i smaken. Ingen attityd. Ingen självsäker ton. Ingen utsmyckad kropp. Allt det där hon borde byta bort. Det fanns ingen spänning framför henne. De var lugna, vanliga grabbar.

Det saknades attraktion, åtminstone från hennes håll. Det fanns ingen chans att hennes ögon hade fel. Hennes tanke var fast i en annan. Den kunde hon inte släppa. Hon kunde bara inte släppa det hon kallade för sitt ögongodis. De var inte vanliga. Inte tråkiga. Dem hade något. Det där lilla extra.

Kryddan som passade i hennes liv.

När jag gick hem tidigare ikväll var jag på riktigt bra humör. Jag har svårt att förstå hur andra människor kan få det att vända så lätt. Men jag är jävligt tacksam över det. Dem gör mitt liv annorlunda.

Jag passade på att plocka blommor efter vägkanten, något jag inte gjort sedan jag var liten. Först tänkte jag gå förbi dem allihopa. Ni hör ju, jag tänkte. Men nu står ett gäng blommor i en fin vas på köksbordet. Mamma förtjänade det.

Slutligen, ibland är jag så jäkla bra.

Det känns lite sjukt att det är ett år sedan vi tog studenten. Det är nästan som om vi aldrig skulle ha gjort det. Har vi verkligen stått där uppe och sjungit som de gjorde idag? Jag vet att den vita mössan i bokhyllan bevisar det.

Sanningen är den, att finns det något jag skulle vilja göra igen så är det den dagen. Vår klass hade egentligen aldrig någon speciell sammanhållning, men just studentdagen förde oss närmre. Det var då vi kunde säga att vi var en riktig klass och den stunden fick det att bli sorgligt att skiljas.

Känner mig lite nostalgisk så jag ska ta och lyssna på låten två av mina klasskamrater sjöng. Undra om den kan få mig att gråta, precis som den gjorde vår sista kväll tillsammans. I'm going to find out.

På ett sätt var hon övertygad att hon hade det liv hon önskade. Men det var alltid något som dök upp och sa annorlunda. Ibland killar. Ibland dåliga val. Ibland en kombination av dem båda.

Den ena idén efter den andra ersattes med en ny. Ingen tycktes vara tillräckligt bra, medan vissa var lika envisa som henne själv. Samtidigt kantades livet av ovanliga vändningar, vägskäl och återvändsgränder. Det var omöjligt att veta vilken väg hon skulle ta. Vilka människor hon skulle knyta band med. Vad som visade sig vara rätt eller passade bäst.

Ensamhetskänslan lämnade henne aldrig. Trots det hade avhållssamheten visat sig vara den enda vettiga valet hon hade gjort. Det skulle hon inte komma undan. Hennes oändliga sökande efter bekräftelse hade skadat henne mycket mer än någon kunde föreställa sig. Det var inte lätt, men hon försökte. Ingen behövde veta. Hon skulle klara det själv. Känslan av att vara ensam skulle försvinna. Det var bara en tidsfråga om när.

Hur hon än gjorde trampade hon alltid tillbaka till samma ställe. Ett gammalt liv hon var tvungen att lämna. Det fick henne att tänka på alla andra som lämnat henne genom åren. Hon försökte intala sig själv att hon lärt sig något, att vissa människor är här för att stanna medan andra bara är en liten del av ens liv. Det var det svåraste. Det var också det som var huvudsyftet med att vara ensam. Hon vägrade att bli sårad igen, även om hon var tvungen att ge upp det som en dag kanske skulle göra henne lycklig.

Om jag haft möjligheten att välja, hade jag legat i ett tält utanför huset. Bara för att lyssna. Det känns som allt jag behöver, ljudet av kraschande rengdroppar.