Hennes känsla om andra människor hade lurat henne förut. Hon var naiv. Blåögd. Trott det bästa om alla. Det tragiska var att de flesta hade bevisat motsatsen. Han hade gjort det, ännu en gång. Men hon kunde inte glömma vad hans ögon hade avslöjat första gången deras melerade hade vilat på varandra. Han hade haft viljan. Den som nu var som bortblåst.

Hon behövde aldrig bevittna hans val. Men valet hade bildat en mening i hennes gamla mobiltelefon. Orden högg i henne.

Hennes svar förvånade. Hon hade bett honom ta bort hennes nummer och hoppa från bron. Hon ansåg att hans val skulle leda honom mot en säker död, så hennes antydan gjorde igen skillnad. Han sprang sitt lopp och han skulle inte komma tillbaka.

Tvivlet växte sig starkare för varje sekund. Lögnerna hade format vad hon trodde var vänskap. Det tog henne ett tag att inse vad som var problemet. Verkligheten kom ikapp tidigare än hon hade trott. Idag kan hon fortfarande inte rädda någon annan än sig själv.

Hon stod där med telefonen i handen. På platsen han hade lovat att vara.

Smset kom flera timmar senare. Det talade om hur ledsen han var och varför han inte dykt upp. Hon förstod, det var inte hans fel. Men hon var fortfarande besviken. Hon hade sett fram emot att träffa honom. Hur länge skulle det dröja till nästa gång? Hon såg sig själv i spegeln och tänkte på att hon snart skulle befinna sig i ett annat land. Hon var medveten om att hon överdrev saken. Men hon kunde heller inte låta bli tanken om att missa planet med flit.

Det gick flera veckor innan de träffades igen. Det var så mycket som ville komma emellan. Kontakten hade varit sporadisk. Sms som tidigare hade varit likt en intensiv regnskur kom alltmer sällan. Hon kunde inte riktigt vänja sig vid den tanken och det han sa, att han inte var. Han var inte annorlunda.

Hon förstod inte.

Men skulle inom kort bli medveten om innebörden av hans ord.

Deras ögon hade aldrig mötts tidigare. De var bara bekant med varandras röster. Timslånga samtal och ännu längre nätter. Det var som om de förstod varandra bättre än någon annan och äntligen stod dem ansikte mot ansikte.

Hans ansikte var vänligare än vad hon föreställt sig. Även fast hon visste vad som låg bakom hans plötsliga stopp. Det mörka de hade talat så mycket om. Men han var här och sträckte ut sina armar, en inbjudan till en kram. Det var som om hon inte ville att den skulle ta slut. Hans famn stod för trygghet, något hon alltid saknat.

Deras ögon möttes igen.

De gick tillsammans runt området. Bådas tankar var egentligen någon annan stans. Trots det, var det deras stund. Och de pratade, precis som om dem skulle ha träffats förr. Inget tycktes störa dem alltför mycket.

Hon var säker på att han skulle förbli hennes vän. Hans kroppsspråk sa inget annat. Han tittade på henne med sådan ömhet hon aldrig skådat förr. Hon visste att han inte var som alla andra. Sedan bevittnade hon hans försvinnande. Han hade vänt sig om och hans blick hade lovat.

Jag kommer snart igen.