Jag beger mig till ett ställe som inte är hemma. Ett ställe där dörren är låst. Där ingen tar sin in och inget tar sig ut. Jag borde kalla det lycka. Det var precis vad jag önskade. Men väggarna är kala och betydelselösa. De saknar färg och liv.
Det borde vara en vacker plats med fart och rörelse. En plats med väggar som vill krama och älska innehållet. Leva orädd och samla styrka till att fortsätta skratta tillsammans.
Jag valde att glömma att dörren ska vara öppen. Att den isande kylan skulle vara värre än den kyligaste vinterdag. Och att båda delar gemensamt skulle bidra till en samlingsplats för öppna sår.

En dag ska jag ta fram nyckeln. Låsa upp dörren. Låta den varma vinden blåsa liv i väggarna och ge innehållet betydelse igen. Bara inte idag.

Det är en sån där gång igen. Orden vill inte finnas, så det är med krampaktiga fingrar jag försöker skriva ner några. Jag skulle vilja vara brutalt ärlig, men då skulle mina ordval slå hål på bibelns omslag. Vilken synd.

När vi ändå talar om det, undrar jag vilken kategori ha-sönder-någon-annans-dyrbaraste-ägodel hamnar under?

Gud vad jag är på bra humör. Går ironin genom dataskärmen?

Back to the not sleeping part.