Mardrömmarna avlöste varandra. Den ena var värre än den andra. Men det var en som etsat sig fast i hennes huvud. Den drömmen där någon höll hennes hand och vägrade släppa. Drömmen som avspeglade vad som kallas kärlek.

Den drömmen var värst. Den gjorde ont i henne. Den väckte saknad, en oerhörd stark saknad av att ha någon bredvid. Någon det gick att kramas med. Någon som kunde hålla i henne.

Hon var inte längre stark på egen hand. Hon hade egentligen aldrig varit det, men det hade gått bra att låtsas. Ända fram tills nu. Mardrömmen hade blivit hennes undermedvetna verklighet.

Dem hade pratat om det. Hennes ovilja att släppa in någon. Hennes förbud mot att få känslor för någon igen. Han hade förstått. Han hade verkligen gjort det. Men han var fast besluten om att alla människor behövde kärlek.

Hon var inte lika övertygad. Hon kände inte att hon var värd det. Nej, det var inget för henne. Det skulle sluta i katastrof. Det hade alltid varit likadant. Ja, hon skulle vara ensam och hennes läppar uttalade orden det är lättast så.

Jag älskar solen. Sommaren. Den gör mig på så otroligt bra humör. Så låt det få hålla i sig nu. Låt det fan få hålla i sig!

Snart kan man bada hemma också utan att frysa ihjäl! Även om årets första riktiga dopp togs idag tillsammans med Annelie. Riktigt isande kallt dopp om jag får säga det själv.

Och Tobias måste tuffa till sig lite. Det är ju bara vatten ;)