När jag vaknade förut idag (och ja jag är tvungen att säga förut idag, jag har inte tillstånd att säga imorse för då var jag och skönhetssömn bästa vänner) hade min kind fått påhälsning av herr finne. Nu talar vi inte liten som en pissmyra, utan nu snackar vi gigantisk och ståtlig som mammas orkidéer. Okej, en liten överdrift men ni förstår själva poängen.  

Hade jag inte redan pillat på den så hade jag knäppt en bild. Jag vet att ni dör av nyfikenhet när ni inte får se den. Men ni kan odla en själva. Ät bara en jävla massa choklad, chips och dipp. Vips så sitter den där i ansiktet på dig någon dag. Hoppas den hälsar från mig då.

Back to life. Diskmaskinen plockar inte ur sig själv.

Under en stjärna någonstans lekte någon med hennes sorg. Hon hade försökt. Hon hade kämpat emot. Kallat dem som inte trott på henne för idioter. Det hade inkluderat henne själv, erkände hon i tystnad. Hon försökte fästa blicken vid något föremål. Men inget ville stå still. Hennes ögon var överallt och ingenstans.

Hennes nyfikenhet hade fört henne in i mörkret igen. Känslan stämde. Den hade inte ändrats under den tid hon varit utanför, i en annan gemenskap.

Hon var hemma, tillbaka där ingen kunde döma henne. Hon hade aldrig varit mer levande än nu. Hon kände blodet rusa genom hennes kropp, kände varenda muskel röra sig fastän hon låg stilla. Men det viktigaste var det som lämnade hennes sinne, det hon inte längre kunde röra vid med tanken.

Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på flimret bakom ögonlocken. Det sista som korsade hennes medvetande var en ouppnåelig längtan. En längtan av att vara fri.

Under en stjärna någonstans hade hon förlorat sin kamp.

Han hade avslöjat sin lögn och hon hade ingen ork att ifrågasätta hans motiv. Han skulle aldrig förändras. Men det var ju det hon gillade. Spänningen. Charmen. Dramat. Attraktionen mellan dem båda.

Han var sin egen, med fel och brister. Hon beundrade honom för det. Det var annat än hon kunde säga om sig själv. Hon var trött och rädd. Rädd för framtiden. Rädd för kärlek. Rädd för människors närhet. Hennes lista kunde göras lång. Alldeles för lång.

Murarna runt henne hade rasat en gång. En gång hade någon tagit sig förbi. Hon hade blottat sitt hjärta, kysst honom och haft sin kropp nära hans. Hon var övertygad om att det var en dröm som slagit in, tills hon en dag vaknade upp. Han var inte hennes.

Det var inte lika svårt att bygga upp det som rasat den gången. Det fanns inga spillror. Hon var fortfarande hel. Hon fortsatte intala sig själv att tvivlet och alla rädslorna skulle gå upp i rök. Att ta itu med det fanns inte i hennes värld. Hon borde lyssnat på den röst som sa vi följer dig vart du än går. Ja, hon borde verkligen ha lyssnat.