Det var mörkt i rummet. Ångesten hade växt till sig som en klump i bröstet. Hon stirrade upp i taket och undrade hur länge hon skulle behöva vara vaken den här gången.

De tidigare dagarna hade skyndat förbi. Hon inbillade sig själv att allt varit bra, men något hade hänt. Hon hade blundat. Inte velat vara någon till last.

Hon tog fram fotografiet. Det gick inte att urskilja särskilt mycket i mörkret. Hon kunde det utantill så det gjorde ingenting. Gråten var nära nu. Hon ville blunda. Men hon såg. Det gjorde ont att se. Det gjorde ont att känna. Hon undrade - Vem är du? Varför kunde inte du vara lite mer som jag?

Dagen innan hade känslorna varit för många. De sa alla samma sak. Du är ingenting. Du är värdelös. Du förtjänar det här.

Hon hade lyssnat.

Inte velat känna mer.

Hon hade tagit det steg som krävdes. Det hade inte varit i rätt riktning, men det hade varit skönt. Hon hade blivit lugn. Mått bra.

Hon tog några tomma andetag. Tårarna ville inte sluta rinna.

Skulle hon någonsin bli hel igen?