Jag önskar att jag hade sandkord under mina fötter och en strålande, stark sol över böljande vatten. En härlig stund på en filt någonstans och ingenstans. Nåt likt ett paradis, som en sida i en resekatalog. En tyst minut för händelser som utspelat sig och en jublande för de som inte hunnit till play ännu.

Jag önskar att jag hade, det jag vill ha, bredvid mig. Eller framför. För att titta på. Det jag vill ha är vackert, men skadat i kanten. Frostbitet. Men det vackra finns. Det är inte påhittat. Det är ingen dröm.

 

Evelina

22 augusti 2012 10:28

åhhhh ja älskar din blogg redan!!! Så mysig!!!

http://eveeeliiina.bloggplatsen.se

Sandra

22 augusti 2012 13:32

Tack :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...