Innan jag påbörjade den här meningen, innan jag hunnit någonstans med det ursprungliga textstycket hade jag skrivit rädd. Det jag skrev handlade om att jag ibland blir rädd. Rädd som i att hoppas på för mycket. Rädd som i att förlora. Rädd som i att känna det någon annan nödvändigtvis inte känner för mig. Men så tog det stopp, jag hade inte tillräckligt med kött på benen för att skriva det jag tänkte.

Istället scrollade jag ner i mitt universum och såg ”om dina synorgan är allt vad våren innebär”. Jag skrev det och dess komplement på en begärd önskan. Första gången två blickar möts, var vad jag ville känna. Inte vad jag upplevt. Något omöjligt. En dröm. När jag läste resterande tappade jag hakan. Ett då, är ett nu. Det är vad jag ser och vad jag känner när mina melerade möter hans ögonpar. När jag försöker lägga honom åt sidan, så bultar han frenetiskt. Som en fot i för hårt knutna skor.

Det som från början skulle beskrivas och sättas ord på, var onödigt. Jag kan bli rädd. Jag kan bli osäker. Men jag är hel, på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag känner, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det finns en rad mellan raderna. Där står trygghet bokstaverat med Caps Lock.

Om jag blundar, så finns han där. Alltid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...