En klump, den välkända mellan bröstet och magen. Den som gör det extra svårt att andas. Den som gör jävligt ont. Den som skriker ensamhet. Gråter och gråter lite till.
Det finns en skillnad i att höra och att lyssna. Det finns en skillnad i att ha och att vara med och finnas där. Det fanns en skillnad mellan dig och dem, men nu är du också ett ont. Ett ont i min kropp. En någon som har tagit en bit utav mig, utav det hjärta som så glatt släppte dig in. Det svaga som föll. Andades in och levde lätt. Rosa moln inlindade i bomull, det ska vara att vara kär.

Ledsen. Sårad. Besviken. Arg. Lurad. Utnyttjad. Inget av det nämnda, rimmar på kärlek. Det är bara känslor. Mina förbannade känslor till att göra ont. Den knytnävstora klumpen där i mitten. Den som vet, att jag sover ensam ikväll och växer på sekunden.

Jag bara inte vill. Jag bara inte vill något mer. Igen är återkommande. Inte igen. Inte igen. Om jag fick välja, skulle jag snöra åt varenda känsla och jag skulle utan tvekan börja med ensamhet - för det hände igen. Det som skulle vara helt. Det som skulle vara annorlunda, bättre och fantastiskt.

Någon tar sig friheten, utan att säga tack. Någon vandrar fram och tillbaka, utan att fråga om jag vill följa med. Någon berättar fritt om sina känslor och sina behov, men glömde vara lyhörd för mina. Någon bad om space, lämnade en svag viskning. Någon mejar ner det som skulle finnas, säger inte förlåt.

Jag ger varje liten del av mig. Den som gråter. Den som skrattar. Den som är arg. Den som saknar. Den som tycker om. Varje liten del, som är värd att känna, värd att ta på. Jag delar. Jag delar mig. Något jag inte gör, är att plocka bort det som inte får tiden att finnas till. Hela jag finns och det finns ingen del som passar utanför den fyrkanten.
Jag skrapar på sår, för att göra något helt. Jag fäller tårar, för att jag inte vet. Jag skapar behov, för att behövas tillbaka. Jag är rädd, för att jag vågar. Jag känner, för att det är sånt man gör.
Någon tar sig friheten, utan att säga tack. Det gör ont, så jag säger aj. Någon står på min tå, utan att fråga om lov. Någon står på min tå och tar inte bort sin fot. Det gör ont, så jag säger aj. Den tysta viskningen når inte fram. Vägen till ett annat hjärta är stängd. Kommunikation från hjärta till hjärta, snälla, sluta inte slå. Din fot är fortfarande på min tå.

Det gör ont, så jag säger aj.

Inatt jag drömde något som, jag aaaaaaldrig drööömt förut.. Skämt åt sido. Drömde gjorde jag, faktiskt något som jag aldrig drömt förut och vaknade i lagom panik gjorde jag också. Jag var sen till mitt eget bröllop. SEN TILL MITT BRÖLLOP!?! Inte för att vara sån, men går vi inte händelserna liiiite i förväg nu?

Med den fetaste av alla bröllopsklänningar, längsta slöjan och de högsta klackskorna jag kunde hitta, satt jag ihoptryckt i min bil. Tänk en överpackad resväska och en stor ända på locket för att försöka få igen den. Har ni bilden framför er? Det är jag, min jätteklänning och Skurt. Ett par sardinkompisar.
Bröllopet "äger rum" i Sundsvall, mitt emot parkeringshuset fast på andra sidan ån. Inte helt lokaliserat, men gäster sitter där och väntar - samtidigt som ett stycke Dennis står någonstans som heter "framme vid altaret" och bredvid prästen. Den bilden behåller vi, medan jag fortfarande sitter i min bil (där jag av någon helt oförklarig anledning har hamnat, från att ha varit i något hus i närheten av The Place To Be). Gasar gör jag, så mycket som pedalen och bilen tillåter (på gränsen till dödsbädd för Skurt) - för jag ska hinna till mitt bröllop. Nu befinner jag alltså mig på E4 strax innan Birsta, i riktning mot Härnösand, fast jag är påväg mot Sundsvall. Drömmar är sällan logiska, eller hur?
I farten ser jag ett riktigt polispådrag, västar överallt. Kör förbi. Poliserna tittar på min bil och "ringer" till nästa trupp som står lite längre upp. Flera hundra meter av poliser finns framför. Uppenbarligen har dem bestämt sig för att stoppa mig. Några sekunder senare står jag där, MITT I VÄGEN, med en polis som tittar på bilen. Att det har gått fort bryr han sig inte om, utan hur bilen ser ut verkar vara hans/deras högsta prioritet. "Ja, det här ser ju inte bra ut" säger han och fortsätter med "den är ju olaglig". Att jag sitter inpressad i bilen med en massa av vitt fluff runt omkring mig, verkar ha ungått honom. När jag sedan utbrister "jag är på väg till mitt bröllop", vaknar han också. Han fortsätter att skriva på papperet, snabbt men bestämt. Ger det sedan till mig i all hast och säger "ta det här och åk, innan de andra märker att jag inte skrivit under".

Hux flux, utan att ha åkt många meter, står jag där det är meningen att jag ska stå - I början av gången, på väg fram till "altaret". Och just precis där, vaknar jag helt genomblöt. Man kunde nästan tro att det varit en mardröm.

Bläddrar. Bläddrar lite till. Alternativ - klick. Radera - klick. Med ett litet knapptryck, med en lite tyngre fingertopp, kan allt du tidigare trott på försvinna. Händelser. Ord. Känslor. Som om de aldrig existerat. Som om de aldrig haft någon betydelse.
Meddelanden som var glömda, fast mer gömda. Gömda från ett sårat inre. Skapad av en hinna, för att minska ett droppande saltvatten. Minnen från en tid, där tanken förlorade sin makt. En tid där det sunda förnuftet, halkat bortom förståndet. En storhetstid för känslan, spritt språngande naken. Utan hänsyn.
Det tappades mellan fingrarna. Struntades i behöver-göras-nu-gärna-igår-helst-veckan-före. Det marscherades fram för någon, som under en tid, var värd besväret. Sånt att inte lyssna till, togs emot. Hora. Slampa. Slyna. Hårda ord mot en redan bräcklig fasad. När det snälla och det mindre snälla fick ett slut, fanns ett tomt skal svårt att fylla. Vänligt var inte hanterbart. Fantastiskt studsade tillbaka. Ogillade sögs upp och stannade kvar.

Med ett litet knapptryck försvann det du tidigare trott på. Med ytterligare ett knapptryck fanns nya ord att lyssna till, nya saker att uppleva. Ännu en storhetstid för känslan. Naken och utan hänsyn. Skillnaden: en gnutta förnuft, ett rikare skal och en tapper insida.

I'm afraid I'm starting to feel
What I said I would not do
The last time really hurt me

I'm scared to fall in love
Afraid to love so fast
Cuz everytime I fall in love
It seems to never last

Många gånger har jag gått längs den väg som varit bäst upplyst. Den som alltid haft samma innehåll, den som alltid nått samma mål. En väg som varit förutbestämd. En spegelbild av vad jag sett, trott och förväntat mig av den som gick i mina skor. En någon som inte förtjänade bättre. Men inte bara en någon. Aldrig att någon annan skulle fått springa en mil, än mindre ta några steg i de specialutformade skorna. Jag var själv beredd att trampa fritt på tusentals taggar, plåstra om såren, gömma blåmärken och gråta för allt och det ingenting jag var värd. Medan en annan någon fick världen, höga klackar, rosor och skyddande moln. Allt för inställningen; inte min luft att andas.

Jag vet att vägen fortfarande finns där, om jag bara öppnar dörren. Något välkänt, hemliknande och kaosartat. Mot målet utan en känsla av att vara felplacerad, misslyckad, rädd och ännu mer rädd. Jag försöker att inte vara missunsam och istället låta den bekanta spegeln vila. Passformen var kass, bilden suddig och stuket var gammalt. Men vissa stunder är det lätt att välkomna med öppna armar, även om viljan att kunna välkomna det motsatta har växt. Världen, höga klackar, rosor och skyddande moln, är också min luft att andas. Det är bara en väg som, för mig, är lite svårare att gå. En okänd rutt, utan betongmur och ett stort nät, som hindrar från att falla fritt.

Det är mammas dag idag och bara hennes. Mamma är vacker i alla väder, med guldlockar och ett perfekt leende. Mamma har en utstrålning likt solens strålar. Det går inte att ta miste på den värme som sprids. I sin dagliga kamp är hon stark, en ängel. Min ängel.

Ibland tar jag allt det jag får för givet och jag blir bortskämd. Min mamma gör allt för mig, i ur och skur. Även när jag inte trott det, så har jag och min lillebror alltid stått i hennes största rum. I det största hjärtat som pumpar blod på denna jord, där får vi privilegiet att befinna oss. Bara det, är en dröm utan dess like. Utan henne, ingen Sandra. För hur skulle jag andas utan hennes andetag?

Det enda jag tänkte på när jag klev av planet i Marocko, var mamma. Med en telefon utan täckning, i ett främmande land, kunde jag inte meddela att jag var okej och inte dela mina upplevelser med den dyrbaraste personen av alla. Det var det enda som betydde något. Det enda jag ville ha telefonen till. Allting annat var en bagatell. Morsgris kanske, men vem skulle jag vara utan henne?

Det finns många människor som betyder mycket för mig, men mamma betyder allt. En stadig grund som inte går att rubba, plattformen jag står på. Inga summor vore tillräckliga för att ta bort hennes smärta, om bara för en dag. Idag fick hon ett speciellt ljus och ett kort. Hade jag varit rik, hade hon fått hela världen. För det är vad hon har gett mig.
Jag älskar dig mamma!

Som ett halvruttet äpple.

Ett trasigt kärnhus,

en tugga kort.
Häftiga andetag

och hulkande gråt.

Tom blick,

utan ett ord.

Kraftlös kropp,

ett urholkat innehåll.

En stolthet tillbaka på noll.