Jag var hos en vän igårkväll. Bara sådär säger jag "mina armar har gått upp i vikt". Han skrattar till lite och ser faktiskt mest ut som ett frågetecken. Jag klandrar honom inte. Det kan inte vara lätt att förstå vad jag menar, när det är den enda meningen jag säger. Jag förklarade i alla fall ganska snart och sa "den här grejen vid armbågen, står inte ut lika mycket längre". Det kanske skulle ha hetat "mina armar börjar bli symmetriska". 

Min poäng med det här eller min mening är, att det är så jävla fantastiskt att se hur jag ser ut idag - i jämförelse med hur jag vet att jag såg ut för nåt/några år sedan. Jag har precis sett det i bilder också. Jag hittade värre, än den jag tänker publicera. Men det är inte riktigt internet-material. Bilderna visade mig mina revben eller snarare, vilket ben som helst. Jag kan förstå att människor som inte känner mig, har trott att jag varit sjuk. Dock är det enda jag har gjort mig skyldig till, "bra" gener. Bra inom situationstecken, för att det beror på, hur man väljer att se det. 

Nu och då.

Jag förväntar mig inte att någon annan än jag ska se skillnaden. Det räcker med att jag gör det. Jag vart bara så glad, att jag idag har kilon som fattades mig då.

 

Tobias

20 maj 2012 15:39

Du har blivit vuxen vännen! :)

Sandra

20 maj 2012 15:48

Trodde jag hade hänt tidigare! :)

 

Micke

21 maj 2012 12:59

Nu bilderna tycker jag bättre om :)

Sandra

29 maj 2012 14:41

Haha :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...