Jag hittade precis min påbörjade bok. Inte en bok författad av någon annan. En bok författad utav mig. Men jag hade på riktigt, glömt att den fanns. Den slog mig rätt i nyllet. Det är inte så upplyftande att läsa om hur det är att känna sig ensam, men inte vara ensam. Hur det är att kanske inte vilja leva och kanske vilja dö. Att behålla det i huvudet på sig själv, medan man som tolvåring blir kallad hora.

Jag har alltid sagt att barn är elaka. Det är dem också. Jag tror dock inte att de alltid vet om det. Jag tror inte att orden utan betydelse för dem, inte kan skada någon annan. Jag tror inte att små, till synes, obetydliga skämt, inte kan vara ödesdigert för någon annans självkänsla. Jag vet att de är. Jag vet också att jag förmodligen är den enda som kommer ihåg det.

Det jobbiga med att hitta det här, är att jag kan känna den där jäkla maktlösheten, ensamheten och ropen på hjälp. Snälla lyssna på mig. Snälla se mig. Snälla, stör mig i mina tankar. Men det som äter på mig mest, är att jag aldrig kommer att skriva klart det. För jag kan inte skriva det så rakt och så ärligt som jag vill. Men det skulle ha varit en sorts biografi och visa hur små, små saker verkligen kan ta en människa till helt fel och helt rätt ställe. Och hur man själv är duktig på att blåmärka sig själv inifrån. Ungefär som den här bloggen. Bara lite närmre. Lite mer intimt.

Om ni inte visste, lär jag erkänna att min hjärna är komplicerad. Säkert en typisk tjejig hjärna. En sån som aldrig tar en liten jävla paus. En sån som maler och maler. Vrider och vänder. Analyserar och analyserar sönder. Och ibland kan det kännas som om allt jag känner hamnar i hjärnan och blir en total jävla röra. Sedan hamnar det här. Eller så maler det lite till och tar ännu ett varv.

Nej, men seriöst. Jag kanske skriver lite till. Det kommer bara aldrig att publiceras. Min delvis kärlek, delvist mörker, får ha sitt liv i bakgrunden. Det var ändå en annan tid. Nästan ett annat liv. Men förmodligen allt till att jag är som jag är.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...