Igår möttes jag av en nyhet som får mig att känna att jag inte vill bli kvar här nere. Det har i och för sig varit på tal hela tiden. Men ändå. Det blev liksom verkligt. En riktig dos av hemlängtan. En klumpaktig gegga i magen. Inte för att vara sån, men annars är det ju rätt klumpfritt. Fan, vad ni inte behövde läsa det. Själv sitter jag och grinar lite med ett stort leende, som den där perfekta iphone-smilegubben som bara alltid beskriver allting perfekt. Maghumor när den är som bäst.

Vad som inte hade hänt om jag flyttat hit: Jag hade fortsatt att hata, verkligen avsky Kramfors (och undrat varför mina föräldrar ville mig så ont genom att bosätta sig där?). Haft många, många fler magklumpar. Jag hade inte fått träffa alla fina nya människor, kollegor och så vidare (vi skiter i namngivningen, ni har koll, I know you do). Jag hade aldrig fått hjälp att sova. Aldrig någonsin fått utreda magen. Inte heller fått min ryggvärk tagen på allvar. Jag hade förmodligen inte fått en tillsvidaretjänst så snabbt.

Jag hade inte fått en sån fantastisk respons på någonting jag skrivit. Jag menar givetvis insändaren om hemtjänsten. Vilken snackis! Och så roligt. Men den hade definitivt inte öppnat möjligheter inom kommunal, för den hade aldrig funnits. På tal om hemtjänsten, så hade jag aldrig provat på det i Kramfors heller. Aldrig. Hemtjänsten har faktiskt sina sidor, på gott och ont. Men jag skulle inte rekommendera hemtjänsten för någon annan med överrörliga leder, även om det är fantastiskt att mötas av leenden varje dag. Jag kan trygga er med, att ni gör era kroppar en jättetjänst om ni låter bli. Annars är ni absolut välkomna att besöka mig efter fyra dagars jobb, morgonen efter. Det är ingen vacker syn. Typ en kombination av Exorcisten och The Ring. BU!

För att fortsätta med vad som inte hade hänt om jag flyttat hit, så hade mitt hjärta och min hjärna inte fått en sån jävla välbehövlig paus. Det var obeskrivligt befriande att bara ha sig själv att tänka på. Ingen annans vansinniga behov. Det är fortfarande befriande, absolut. Men ja, jag är som jag är. Jag vill och jag vill inte. Men mest vill inte. Bara vill efter en mardröm och när det hade varit skönt att dela soffan med någon. En större soffa då givetvis, den här vill jag ha för mig själv. Och mycket vill inte, för att jag inte vet om jag ska stå med båda fötterna här eller om jag en dag bestämmer mig för Norrland igen. Det är ju ändå bra onödigt att ha någon att släpa på.

Jag känner att jag höll på att glömma det viktigaste av allt. Soulie. Min partner in crime. Utan henne hade jag aldrig ens sett Varberg på kartan. Utan Varberg på kartan, hade vi fortsatt med halvårsplaneringar innan vi setts och väntat ännu ett år på nästa tillfälle. Minst. Det är lite som jag sjöng för en stund sedan, "We are family. I got all my sisters with me", fast det bara finns en sister som jag har inre själ-tjockis-släkt-gener tillsammans med.

Men vem vet? Kanske hade det sett annorlunda ut om jag stannat kvar, men jag tvivlar rätt starkt på det. Jag hade i alla fall inte bott i Kramfors. Jag hade tagit mina väskor till Sollefteå, för det var dit jag var halvt på väg innan jag hamnade här. Sollefteå. Kära Sollefteå. Kära Sollefteå kommun. Fantastisk chef. Fantastisk bemanning. Fantastiska upplevelser. Fantastiska vitsord fick jag med mig också. Utan det, hade jag inte fått det här jobbet. Så jag behöver säga det, vilken fantastisk stor hög med skit det var att lämna det.

Jag vill också säga att jag inte på något vis ogillar mitt nuvarande jobb. Jag har bara insett min begränsning. Jag älskar människor. Jag älskar att jag kan och har möjligheten att hjälpa dem med vad de inte klarar av själva. För jag är duktig på det. Jag är alltid, utan undantag, glad, trevlig, förstående och har en jävla stor välmening i det jag gör. Till och med när jag med ovansidan av handen torkade bort tårarna på julafton, innan jag gick in hos någon. När man tar hand om människor är det alltid de som går först, oavsett hur många tårar som gömmer sig bakom ögonlocken.

Vad lockar då med Norrland (Trodde jag för övrigt att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle skriva)? Jag kan nog inte skriva Kramfors, för jag är inte säker på att jag hamnar just där igen. Om jag ens kommer så nära de norrländska dialekterna. Mamma. Pappa. Familjen alltså. Vänner. Ja, Jenny, framförallt du (här ska det vara en sån där pussgurkagubbe du vet)! Ibland jobbet, som jag är välkommen tillbaka till. Snön och kylan kan faktiskt bra nära dra någonstans. Det är, på riktigt, inte särskilt roligt att komma ut till en halvmeter snö på bilen. 30 minusgrader är inte så jävla soligt heller. Inte för att vara sån ännu en gång, men jag väntar mig våren om en månad i Varberg och bikiniväder i Mars. Pilutta dig.

Varför stannar jag i Varberg? Kort och gott: möjligheter. Jag måste se vart det tar mig, innan och om jag vänder mig om och går. Förutom det, är ju sommaren rätt trevlig också. Och Soulie, ett tag till...

Dagens promenad med Avatar och Emma:

Dagens försök till att se ut som folk:

Dagens om-en-vecka-fyller-jag-gammal-LONDON-BABY!-standing-in-another-Victoriasecret-map-med-Soulie:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...