Samtidigt som jag ser en film, tänker jag på min film. Skådespelarna, vem som har vilken roll, vad filmen ska innehålla, hur den ska regisseras och hur den ska sluta. Det vill finnas en hel del kärlek. Just nu är jag darrig efter det åttonde avsnittet ur den första säsongen av One Tree Hill. Nathan och Haleys första kyss. Den scenen innehöll den absolut perfekta mysfaktorn. Det var The Moment. Och det mina vänner, får mitt hjärta att blöda - till och med att öppna sig för kommande hjärtesorger. Det gjorde väl ändå inte så ont?

Jag är förstås inte helt gjord av spagettiben. Jag vet att dansen på rosor inte är utan taggar. Jag vet att det bara är en serie, men egentligen är det inte så bara. Jag vet också fortsättningen, upp och nedgångar. Allt utom perfekt. Men stunder som en första kyss, en första outtryckt känsla i ord och en glimt av lycka, är svårslaget. Det sätter sig i benmärgen och kallar på hoppet. Den obotliga romantikern. Den som gråter när slutet inte är slutet, utan bara en ny början. Den som förstår undertexterna, det som står skrivet mellan raderna.

Jag kan konstatera, hur många gånger jag vill, att killar är svin. Generalisera. Gå över gränser. Kasta ur mig svordomar. Sikta hämnden och hoppas att den träffar rätt. Tänka precis som Timbuktu i resten av ditt liv. Hälsa till satan, ja, gör det snälla. Men när allt kommer omkring, finns det en gnagande känsla djupt där inne. Den som säger att jag har fel. Romantik och drama verkar ha den effekten på människoliv, på mitt krympande förstånd. Då positiviteten och mitt associerande till just got paid and I got a little money to burn, får mig att vilja kramas. Gömma mig i en rosenbuske utan taggar.

Nästa avsnitt är på gång. Frustration. Desperation. Kärlek. Saker att se. Att känna. Att dela med någon på en filmduk. På låtsas är inte hela världen, men exiserar i stor utsträckning. Det existerar i min hjärna. Skapar en perfekt film. En stund att behålla. Ett ögonblick att drömma. Det går att vara ensam för stunden, utan att känna sig ensam. Det enda som krävs är en gnutta hopp, den obotliga romantikern i min ryggmärg, för att förstå att en dag blir allt bra. Jag får min film, utan manus. Taggar kan inte styras mer än en glimt av lycka.

 

Hanna

3 november 2011 10:14

Fint skrivet :)

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Sandra

3 november 2011 12:02

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...