Det bubblar under skinnet. Kliar i längderna på håret. Vibrerar i ryggmärgen. Kokar i hjärnan. Rycker i händerna. Utsöndras i hjärtat. Jag vill ta formen av någonting hårt och kasta det föremålet i ansiktet på den som förtjänar. Tyvärr, alternativt på den som blockerar vägen i riktning nollgradigt. Den som stampar på mitt tålamod, har tacksamt nog fått bägaren att rinna över. Vem det än är, kan backa. För det räcker. Det är tillräckligt. Det är mer än en fenomenal fullträff på pungkulor jag inte har.

Förr fanns det en. En som kunde klippa alla snören och sända iväg krympande ballonger i skyn. Det fanns en som fixade nävar i sten. Det var när fyra betongväggar möttes i ett rum, för litet för två. Och när ögondroppar samlades i aldrig hänt. I skrivande stund är dem tre som klipper. En långt resande sax. En mittemellan och vilande. En sista, aningen kort, för att strö salt i nygjorda sår. Det finns inte tillräckligt med trådar och ballongerna sprängs redan vid marken. Färglösa, intetsägande, allmänt tråkiga bitar i ett svart gräs.

En gång var ballongerna fyllda med färg. Förväntan. Kärlek. Vänskap. Mod. Lycka. Glädje. Hopp. Det var säkra kort. Positivt som dominerade negativt. Något för mig och min fantasivärld. Min föreställning av en icke-skev verklighet. Mitt nya, fyllt med bra.

Det som blev kortare vid varje sprucken dröm, varje förstörd föreställning, all missplacerad förväntan, var den kramande länken mellan marken och ballongens förseglade andningshål. Tråden som inte hade vett att försvinna i ett, den som valde att hoppas och att tro. (O-)lyckligtvis uppdagades lögnen, sveket och alla sårade känslor som det medförde. Knackade i ryggen som ett litet sött djur med en osynlig harmsen kostym. Den kan ha haft namnet, vad var det jag sa. Lika störande som den kliande fläcken eksem. Till en gräns, omöjlig att förgöra och lätt att förtränga. Men envis i att inte låta det undermedvetna att glömma helt.

Olika individer. Enskilda händelser. En knepig summa, att skapa detsamma. Bubblor under skinnet. Något kantstött. Något helt i höjd med en vilja att skada tillbaka. Mitt tålamod är borta med vinden. Något trampade en gång utöver. En gång för mycket idag.

 

Nanja

24 oktober 2011 19:16

Vad vackert du skriver :)

http://leahna.bloggplatsen.se

 

Nanja

24 oktober 2011 19:23

Vad bra du skriver:)

http://leahna.bloggplatsen.se

Sandra

24 oktober 2011 21:58

Tack så mycket! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...