Ibland blir jag jävligt bitter, särskilt på andra människor. För jag tror, tänker, tycker och hoppas det allra bästa. Jag har fått för mig att man kan förvänta sig ett visst mått av ärlighet, vänlighet och öppenhet. Men då kan jag samtidigt tänka på mig själv, vad jag gör och säger. Att jag ibland inte följer min egen filosofi eller att jag följer den på tok för mycket och gör mer skada än nytta.

Jag går i saknadens tecken. Jag saknar en vän. Jag saknar sena kvällar, tjatter om allt och ingenting, chipsen och dipen på bordet, cigaretterna på balkongen, myset i soffan. En annan sorts vänskapsrelation, på ett oförklarligt och fantastiskt vis. Jag hittade en annan sorts ärligthet, vänlighet och öppenhet.

Jag har så många fina och fantastiska vänner, alla på varsitt vis. Såna som jag ska och vill lägga energi på. Men emellanåt är jag dålig på att visa och berätta för dem vilken betydelse de faktiskt har. Lägger istället ner energi och vikt på saker, tankar och känslor som är mindre betydelsefulla. Som små knepiga spöken bara jag ser. Jag vill bara påpeka att jag inte är perfekt. Men jag bryr mig om allihopa. Jag kan tycka att jag inte finns om jag inte har mina ord, men vad vore jag utan dem som ger mig allt och lite till? Det finns lite, knappt något, som jag inte skulle byta bort för er.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...