Ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Att inte alltid säga vad jag känner. Inte som en kniv genom smör. Jag är öppen om tårar, svordomar, ogillande, ilska, skratt, glädje och lycka. Det är hårfint vart gränsen går. Vad som är för mycket. Vad som inte passar in. Vad som är för ärligt.

När jag skriver, tänker jag inte på någon annan. Jag tänker på mig. Jag tänker på mitt, på vad som är jag.

Rätt och fel, kan vara en enkel ekvation. Men vad som är rätt för mig, behöver nödvändigtvis inte vara rätt för andra. Så ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Tränga in ord och känslor i ett hörn. Inte allt. Men det som är för mycket. Vad är för mycket? Vad är inte rätt?

Det är svårt att vara en version mindre av sig själv. Jag vet när det händer, när jag sluter mig som en sten och det stannar inuti. När mitt blir en börda. När någon kommer för nära. För att skydda mig själv. Skona någon annan. Såna gånger försöker jag bättra mig och vara den högre versionen. Det är såna gånger som jag inte trivs i mina skor.

Jag tänker på mina skor och hur trånga de blir. Det går att töja ut. Att vänja sig. Men det är obekvämt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...