Jag vet vilka människor jag ska ha nära och vilka jag borde ha avstått. Jag vet vilken väg jag ska gå och vilken jag önskar att jag inte hade valt. Jag vet vad jag behöver och vad jag borde önska att jag hade kvar.

Vägen är inte så slingrig längre. Jag ser ganska klart.

Jag känner igen det som är mitt.

Föreställ dig ett gigantiskt hus med bara dina andetag. Du är ensam.  Det är egentligen helt knäpptyst, förutom musiken som dansar genom högtalarna i datorn. Samma dator som du, i en bekväm ställning ligger framför.

Det är min position och vet ni vad? Den är helt underbar. Just nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt att fördriva min tid. I mitt eget sällskap, bortom allt förstånd. Det är åtminstone så jag minns att det kunde vara. Jag minns hur många månader sedan det var. Jag minns hur ensam jag kände mig. Helst skulle människor vara runt mig konstant. Frågan är hur dem skulle lyckats med det när jag gärna stängde dörren.

Dörren står nu öppen, men ingen annan än jag ska njuta av mitt sällskap. Det är min tid. Mina andetag. Min ensamhet.

En ensamhet som inte ger själen brännskador längre.

Jag vill ta på dig och känna hur du känns under mina fingertoppar.

Jag vill tappa verklighetsuppfattningen i din närhet

och bara se dig.

Jag vill ta reda på om mina händer passar bra i dina.

Och om mina läppar mot dina,

kan bli någonting mer.

Jag tror inte jag sett ett One tree hill-avsnitt utan att gråta (åtminstone en tår) under programmets gång på cirkus 40 minuter. Tänk om man fått haft åtminstone ett öga torrt, så mascaran inte gjort svarta ränder på båda kinderna. Istället ser jag ut som en tvättbjörn. Tänker och funderar. Vrider och vänder på allting, men känner ingenting. Ingenting kanske är fel att säga ändå, för jag känner mig oerhört kramgo. Tanken av att få lägga sig i någon annans armar och låta omvärlden försvinna. Märka hur någons närvaro får hjärtat att slå fortare medan lugnet sprider sig i kroppen. Att kunna andas ut. Att kunna ge någonting av sig själv och få mer än tillräckligt tillbaka.
Jag skulle offra min värld för att den känslan aldrig ska återvända.
Det är inte min väg att gå.

Gå din egen väg, det är den enda rätta.
Vägen kanske är lång.
Den kanske bjuder på hinder,
men den är din.

Skulle du verkligen byta bort den för allt i världen?
Jag skulle i alla fall inte göra det.

Jag känner mig inte ens ensam.
Jag har allt jag behöver runt omkring mig.
Kan egentligen inte beskriva känslan, men jag är nöjd.
Riktigt nöjd.

Jag vill inte att du kryper ner bredvid mig.
Jag kan inte säga att jag tycker om dig,
because I don't.
Jag vill inte krama och kyssa dig,
för du var aldrig det bästa för mig.
Jag tänker..
Hoppas ni blir lyckliga tillsammans.

Jag är lycklig med mig själv.
Det var så det skulle vara.
Always and forever.

Jag vet inte riktigt vilken tanke jag ska skriva ner. Det finns några att välja mellan och en text på lur, men just textens ord verkar sitta alldeles för långt in. Vanligtvis brukar dem komma från hjärtat precis som en del av en sång, en sån där som fastnar så perfekt i hjärnan. Känslan sätts på repeat, ungefär som när man spelar samma textrad om och om igen. Man vill höra och förstå innebörden gång på gång. Musikens toner kan säga så mycket och det bästa är att alla tolkar det på olika sätt.
Samma är det när jag förvandlar mina känslor till texter. Jag kan ha en känsla och skapa utifrån den, medan en annan kan översätta den till sitt språk och tycka den är vacker trots att den fått en helt annan innebörd. Alla är olika och jag ser ingen anledning till att inte tolka utifrån eget perspektiv. Det är ändå den biten som gör det så rätt och personligt.
Ibland är det nästan så att jag tror att jag redan skrivit ut allt i korta texter. Men innan jag ens kommer till den tanken, finns resten i en annan tolkning. I en ny känsla. Möjligen i samma tanke, fast ett annat synsätt. Det är precis som jag skrev i den senaste skapelsen: Stjärnornas svar, är inget mindre än vad du vill att det ska vara.
Just vad du vill, är det enda som räknas. Det enda som är självklart. Kanske inte din egen lycka framför alla andras, men någonting i närheten.
En gång ville jag skriva om samhällsproblem och ha en åsikt, men det blev det där som stör och berör. Tankar och känslor i alla dess former. Fina ord och inre skönhet. På det sättet insåg jag att varje gång jag skapar, finns min personlighet i varje ord som blir till mening. En mening för mig.
Jag älskar mitt trolleri.
Jag förvånas alltid över min egen kapacitet och jag är stolt över mig själv.