Officiellt, en vecka. Sju dagar och jag mår bra. Jag ler. Jag skrattar. Det är på riktigt. Jag behöver inte länge känna mig obekväm i mina egna skor. Det som är bra, är på riktigt. Jag är hel. Så hel som jag kan bli. Vad mer kan jag begära? Vad mer kan någon annan begära?

Officiellt, en vecka. Inofficiellt, längre än så. Det är få människor som vet. Solen var inte bara gul. Gräset hade också en färg, det var grönt. Jag tappade mitt glada på vägen. Skyllde ifrån mig på något som gick att ändra, för just det, den ändringen, skulle göra det bra igen. Den skulle göra mig bra. Jag tror inte att jag visste. Jag valde att hoppas. Jag valde att blunda. Vi skulle vara fantastiskt. Vi skulle vara annorlunda. Bättre. Magiskt.
Omedvetet var det redan klart. Min sorgeprocess började då. Jag grät, för solen den var gul. Gräset var grönt. Och vattnet, det var blått. Jag var känslig, det var så vi sa. Det som bestämdes var att jag var felande. Jag var också övertygad, tills för några dagar sedan. Dagen då jag insåg, att jag inte bara var känslig. Ett finger med i spelet hade det, känsligheten, utan tvekan. Men det var inte fullt så enkelt. Det var inte hela sanningen.

Han var inte för mig. Jag var inte för honom. Vi var ingenting tillsammans. Och det slog mig, som en blixt från klar himmel. Jag vaknade upp och hade gråtit klart. Min bit var borta och skulle aldrig mer hitta tillbaka.
Det som däremot är någonting för mig, är ärlighet. Jag frågade. Jag berättade. Delade och växte. Jag växte i mig själv. Inte på grund av honom, utan på grund av mig. Jag gjorde annorlunda. Jag gjorde nytt. Försökte på alla sätt och vis. Det är det som gör att jag ser mig själv med andra ögon. Jag tog av mig koftan och reste mig upp. Jag vet. Efter regn kommer solsken.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...