Tänk om jag fick behålla den här känslan. Den som gör att det är så jävla lätt att skriva. Annars får jag för mig att allting fastnar, när det är på väg ut. I mitt universum är det en katastrof, för hur gör man utan ord? Identitetskris. Vem skulle jag vara utan ord?

Ibland tror jag att jag skulle kunna skriva en bok, att jag skulle vara kapabel till korrekta meningsuppbyggnader under minst 200 sidor i ett bundet material. Det är stunderna som jag tror på min förmåga. När det sedan påpekas av andra, är jag snabb att skjuta det åt sidan. För inte skulle väl jag. Jag kan inte sånt. Jag är ingen sån. Jag är ju bara jag. Vanlig. Normal. En i mängden.

Som nöjdast är jag när jag känner att jag fått till det. När jag tror att känslan nått fram. När den gått genom dataskärmen. När den gått igenom en uppgift. När någon ser, att det är jag. Mina känslor i ord. Men sedan hamnar jag i katastrof, för den gjorde inte den. Känslan. Den som läste, kände inte vad jag kände. Kände den någonting alls?

Det här är viktigt för mig. Meningarna är viktiga för mig. Jag är viktig för mig. Det här är jag. Jag och mina ord. Vi är vänner idag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...