Ilskan är kvar. Den gror inom mig. Orden på foten hånler fortfarande. Live, Love, Laugh - Lev, Älska, Skratta. Okej, ett skrattar. Det där ordet i mitten. Love. Vilket skitsnack. Det passar inte mig, inte min form. Tyvärr, har jag ingen möjlighet att tugga bort bokstäverna. Så vi kör på strumpor så länge det bildas skavsår i ögonen på mig.

Jag var tvungen att hitta min egen väg ur det här. Ge mig själv ord. Kasta bort ord jag inte ville ha. Spy känslor. Jag har inte gjort allt det här ensam, absolut inte. Ni fina, ska ha ett gigantiskt TACK även om det knappast är tillräckligt. Andra ska också ha ett förlåt. Kärlek är också en drog. Punkt.
Jag var tvungen att skriva om allt, för det är vad jag gör bäst. Konsten med ord, gör mig hel. Jag tänker inte luras. Jag mår bättre, inte fullt bra men är heller inte gråtfärdig vart jag än vänder mig. Jag har fortfarande känt det jag skrivit och det jag sagt. Varenda ord är taget direkt ur mitt hjärta, där jag nu stundvis känner mig levande och fri.

Kanske "gick det över" fort. Men blir man någonsin komplett efter en förlust? Du ger av dig själv, både stora och små delar. Du har ett mål, en önskan om att vara två. Jag tror att vissa delar stannar kvar. De blir dumpade. Kantstötta. Vi sörjer att vi förlorade oss själva i någon annan. Men jag tror också att jag får nya delar. Av mig själv, av mina ord, av andra och deras ord. Människor som faktiskt menar. Människor som inte behöver en karl-manual.

Nu är jag exakt på det stället jag har beskrivit. Det kan gå framåt och det kan gå tillbaka. Det enda jag vet, är att den som fick mig att känna mig ledsen, sårad, besviken, lurad, ful, misslyckad och som fortfarande gör mig arg, inte är välkommen in i mitt liv igen. Jag kan få för mig att pissa honom i ansiktet om han försöker. Man får inte smita undan mindre bra och förvänta sig underbart. Inte här. Inte i min värld.
Det här är mitt. Det här är jag. Jag är inte ett oskrivet blad, men jag är fantastisk. Jag förtjänar bra. Och jag är läcker, det har jag hört idag.

"Love bites, love bleeds
It's bringin' me to my knees
Love lives, love dies
It's no surprise
Love begs, love pleads
It's what I need"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...