Någon tar sig friheten, utan att säga tack. Någon vandrar fram och tillbaka, utan att fråga om jag vill följa med. Någon berättar fritt om sina känslor och sina behov, men glömde vara lyhörd för mina. Någon bad om space, lämnade en svag viskning. Någon mejar ner det som skulle finnas, säger inte förlåt.

Jag ger varje liten del av mig. Den som gråter. Den som skrattar. Den som är arg. Den som saknar. Den som tycker om. Varje liten del, som är värd att känna, värd att ta på. Jag delar. Jag delar mig. Något jag inte gör, är att plocka bort det som inte får tiden att finnas till. Hela jag finns och det finns ingen del som passar utanför den fyrkanten.
Jag skrapar på sår, för att göra något helt. Jag fäller tårar, för att jag inte vet. Jag skapar behov, för att behövas tillbaka. Jag är rädd, för att jag vågar. Jag känner, för att det är sånt man gör.
Någon tar sig friheten, utan att säga tack. Det gör ont, så jag säger aj. Någon står på min tå, utan att fråga om lov. Någon står på min tå och tar inte bort sin fot. Det gör ont, så jag säger aj. Den tysta viskningen når inte fram. Vägen till ett annat hjärta är stängd. Kommunikation från hjärta till hjärta, snälla, sluta inte slå. Din fot är fortfarande på min tå.

Det gör ont, så jag säger aj.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...