Det var som när hon snubblade över sina egna saker en mörk natt. Samma förmåga hade hon i relationer till andra. Hon fumlade sig fram i blindo. Trodde. Tänkte. Hoppades. Önskade. Vad hon hoppades och önskade hamnade ofta i skymundan. Hon visste redan hur det skulle bli och det blev alltid så. Det slog aldrig fel och den här gången var inget undantag. Hennes framtid stavades efter ett speciellt ord. Några enkla bokstäver styrde hela hennes liv.

Hon hade tappat räkningen över de gånger hon bestämt sig. Vägen hon valt hade lett henne in på en annan, men i slutändan hade hon stått med ett blödande hjärta i sina händer. Av samma utseende som Skånes öppna landskap.
Hon tittade efter löven på marken. Hon kände sig ungefär lika utelämnad som dem. Lika färglös och lika svag. Med kylan som gjorde att de drog ihop sig och blev hårda, så det knastrade under vardera skosula för varje steg hon tog. Hon lade märke till att hennes steg blivit tyngre. Hon hade tappat sitt fjäderlätta när han valt att gå.