Vindskyddet hjäpte inte. Det var kallt, nästan outhärdligt. Vinden hjälpte träden att vika sig, liknande det hon gjort förr. Hon satt där ensam med sina tankar. Tankar som försökte övertala henne om vad som var rätt och riktigt. Resultatet av hennes hjärnverksamhet hade framgång. Hon var övertygad.

Om bara inte.. Om bara inte ordet vänner existerat.

Kylan var genomträngande. Den kastade henne ur balans. Om bara inte.. Om bara inte ordet vänner existerat. Då hade de andra tankarna varit borta. Då hade allt varit bra. Hon skulle inte behöva försöka att göra som han ville. Inte försöka att vara hans vän. Inte försöka vara stark och inte gråta. Inte försöka att inte säga det de sagt till varandra förut.

Ordet vänner var alldeles för verkligt. Det fanns och ur det föddes hennes tvivel. Han hade gjort allt det där hon tänkte. Allt det där hon såg så klart framför sig. Andra tjejer. Överallt. Det var inte henne han velat ha.

Hon kunde inte vara hans vän, för i hennes hjärta skulle dem alltid vara något mer än det.