Ansiktet framför henne bar en mask. Bakom den fanns hemligheter, något ärrat, sårat och slitet. Masken dolde det verkliga underlaget. Den gav färg åt en annars så matt och tråkig yta.

Hon drömde om att flyga. Sväva fritt tillsammans med molnen. De rosa som hon trampat på när hon påstod sig vara kär. Då hade hon trampat lite extra, kanske lite för mycket. Molnen hade släppt henne att krascha hårt i marken. Lämnat rester att plocka upp, i alldeles för små bitar.
Nu ville hon vara bredvid, under sina egna vingar. Fånga upp de andra som möttes av hennes otur, eller skicklighet att välja i samma mönster. Hon ville titta ner på människor som stod henne nära och vara deras beskyddande ängel. Hindra dem från att hamna i ett liknande inre, som levde inuti henne. Hon skulle sörja de som redan hamnat där, för hon hade ingen lösning. Vingarna skulle bara motivera henne till att själv försöka och skydda dem som behövde.

Bakom masken fanns hemligheter. Ett verkligt underlag.
Hon hatade att hon tiden hade strirrat sig blind på sin egen spegelbild.