Ingenting. Från att ha känt varenda känsla, kände hon ingenting. En del av henne kunde tro på att det var hennes sätt att skydda sig. En annan del hade slutat tro på allt, även sig själv. Det hon trott på hade varit lögner, lika sammanflätade som deras händer varit. Sanningen hade varit lika dold som deras tvåsamhet, åtminstone för henne.

Katastrof var när hennes känslor hade agerat ovanför henne huvud. Hon hade släppt in honom utan eftertanke. Nu fick hon stå där med svansen mellan benen och blöta kinder. Men hon visste inte om känslorna gått över eller om det faktum att hon inte kunde känna någonting, spelade henne ett spratt. Hon ville känna nåt, men hennes kropp orkade inte. Den var redan slut när han yttrat orden hon inte velat höra.  

Om hon varit annorlunda, skulle han ha älskat henne då?