Så otroligt omotiverad. Golvet skriker "plocka upp sakerna från mig på en jävla gång". Uppgifterna skrattar åt mig och kallar mig dum. Måsten svävar som elaka moln ovanför mitt huvud och jag skulle med glädje skjuta ner vartenda ett. Bara jag hade nåt att skjuta med.
Motgångar avlöser varandra. Hur länge ska man behöva klättra? Och hur högt är det här förbannade berget? Tonvis med snö sträcker självklart ut sig som ett täcke längst upp också, bara för att man ska behöva "kämpa lite till".

Men jag är färdig med att halta fram. Jag tänker inte tycka om den som inte är värd att tyckas om. Jag tänker inte ställa mig under någon annan för att slippa konflikter. Jag tänker inte anstränga mig för människor som inte anstränger sig tillbaka. Och jag tänker inte vara vän med någon jag egentligen borde säga "Aj, du stod på min jävla tå, men nu får du inte parkera där längre" till.

Den enda person jag kan vara säker på att jag har i resten av mitt liv är mig själv. Därför är jag viktigast idag, imorgon och alla andra dagar. Så aj. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj.