Hennes hjärta kramade sakerna i hans väska. Samma väska han höll så hårt när hon såg honom kliva på bussen.

Hon hade ingen kontroll över bilen. Hennes känsla av förlust hade byggt ett imperium så stort, att landet hon bodde i var av en myras storlek. Hon visste inte vart hon var på väg, men hon skulle bort. Bort från känslor. Bort från tårar som gjorde hennes kinder till ett vattenfall.

Han skulle inte stå där. Varför stod han på fel ställe? Varför hade hon åkt den här vägen, åt det där hållet? Varför, varför, varför?

Hon hade först åkt förbi, men helt plötsligt stod hon bredvid honom. En liten stund i hans famn, precis som förut. Det som fick hennes tårar att sluta rinna. Men på avstånd såg hon vad som närmade sig.

Hon grät när hon stängde bildörren. Han hade vandrat ur hennes liv ännu en gång. Han var bara borta och hon var ensam igen.

Skulle hennes hjärta vara i tryggt förvar i närheten av hans värme?