Kalla mig motivationshandikappad. Jag har till och med (halvt) gett upp den där briljanta planen som mina tankar hade format. Jag har faktiskt inte ens gett Skurt den omvårdnad han behöver, dvs. vinterdäck. Han ska dock få uppleva det i helgen. Det har jag lovat.
När det kommer till mig själv har jag inte gjort annat än att ge mig själv ett stort, fett tomatansikte. Fråga mig inte hur det gick att sminka över, för det gick inte. Man ska ta hänsyn till lappar, trots att de har suttit fasttejpade i några veckor. Vi hade problem att läsa, så det var snarare nåt i stil med "nya rör, tuta och kör" som Annelie och jag fick det till. Vi borde omprogrammera några hjärnceller. Det är förvisso oklart vilka som levererar.

Hur kunde jag glömma? Antar att jag är en sucker för sånt, det finns ju trots allt bildbevis.

A dream is a wish your heart makes
When you're fast asleep
In dreams you lose your heartaches
Whatever you wish for, you keep
Have faith in your dreams and someday
Your rainbow will come smiling thru
No matter how your heart is grieving
If you keep on believing
the dream that you wish will come true

Det är inte bra nu. Inte just på sekunden. Det har ingenting att göra med att jag skulle sakna eller tycka om. Jag tyckte om och jag saknade, när han var min. Jag bryr mig ibland, men det är också så långt som mina sårade känslor sträcker sig. Så långt som dem alltid lyckats sträcka sig.

Den här gången handlar det om vad min hjärna gör, när jag inte är beredd. Vad min magkänsla säger, när jag inte vill lyssna. Jag gillar inte vad som händer med mig, för det gör en höna av en fjäder.

Jag försöker stoppa utgången. Jag försöker komma ihåg vad som sagts tidigare. Jag försöker lita på, med hela mitt hjärta. Jag vet att jag behöver min vän igen. Orden igen. Jag behöver hjälp att tysta mina tankar. Igen. För det är inte så, eller hur? Säg att jag är tokig. Snälla.

Hur kommer det sig att ingen av världens alla förklaringar räcker till, men att ett litet ord som förlåt kan få någon att tappa fotfästet och ramla en gång till?

Jag har svårt att vara tacksam. När någon sviker mig, när någon trampar på mina tår har jag svårt att finna tacksamheten därifrån. Jag ser rött. Jag är tjuren som blir retad och letar vägar att gå till attack. Skit ska skit ha, är det enklaste sättet att beskriva min tankegång.
Personen eller personerna i fråga förlorar min förmåga till hänsyn, min empati och tillit. Men det betyder inte, att jag agerar ut eller att jag inte tänker. Förstå mig rätt, grodor har visst en förmåga att slinka ut. På fel ställe, med fel person i närheten förlorar jag mig själv och den trevlighet jag besitter. Men riktningen, den är i alla fall nollgradig. Den håller stumt.

När någon trampar på mina tår förlorar den rätten att bry sig, känna och tänka om saker jag gör eller säger. När stegen mot den nedre regionen är uppenbara, får den inte vara en anledning till något fortsatt i mitt liv. Jag passar inte in i någon tänkt kategori. Min fot är för stor och skon, den är för tung.

Ibland händer det att rätten tror sig finnas. Att det övertrevliga slår in. Det inställsamma kräkmedlet. Puls 120 och hjärtslag på gränsen till dödligt. Medvetslös och i behov av hjärt- och lungräddning. Som om något ord förutom förlåt äger härligheten över att ställa allting till rätta. Jag är ledsen att behöva påpeka det, men lambimetoden fungerar inte på mig. Bäääää och jag tänker ändå inte stryka dig medhårs.

Det finns en viss förståelse i ordet tacksam. Jag förstår var det kommer ifrån och jag kommer dit. En dag. Men så länge det röda täcket är framdraget och irriterar mina ögon, äter jag upp ullstycket bakom det. Bomull är inte mitt sätt att hantera. Det har det aldrig varit.

Tänk om jag fick behålla den här känslan. Den som gör att det är så jävla lätt att skriva. Annars får jag för mig att allting fastnar, när det är på väg ut. I mitt universum är det en katastrof, för hur gör man utan ord? Identitetskris. Vem skulle jag vara utan ord?

Ibland tror jag att jag skulle kunna skriva en bok, att jag skulle vara kapabel till korrekta meningsuppbyggnader under minst 200 sidor i ett bundet material. Det är stunderna som jag tror på min förmåga. När det sedan påpekas av andra, är jag snabb att skjuta det åt sidan. För inte skulle väl jag. Jag kan inte sånt. Jag är ingen sån. Jag är ju bara jag. Vanlig. Normal. En i mängden.

Som nöjdast är jag när jag känner att jag fått till det. När jag tror att känslan nått fram. När den gått genom dataskärmen. När den gått igenom en uppgift. När någon ser, att det är jag. Mina känslor i ord. Men sedan hamnar jag i katastrof, för den gjorde inte den. Känslan. Den som läste, kände inte vad jag kände. Kände den någonting alls?

Det här är viktigt för mig. Meningarna är viktiga för mig. Jag är viktig för mig. Det här är jag. Jag och mina ord. Vi är vänner idag.

Officiellt, en vecka. Sju dagar och jag mår bra. Jag ler. Jag skrattar. Det är på riktigt. Jag behöver inte länge känna mig obekväm i mina egna skor. Det som är bra, är på riktigt. Jag är hel. Så hel som jag kan bli. Vad mer kan jag begära? Vad mer kan någon annan begära?

Officiellt, en vecka. Inofficiellt, längre än så. Det är få människor som vet. Solen var inte bara gul. Gräset hade också en färg, det var grönt. Jag tappade mitt glada på vägen. Skyllde ifrån mig på något som gick att ändra, för just det, den ändringen, skulle göra det bra igen. Den skulle göra mig bra. Jag tror inte att jag visste. Jag valde att hoppas. Jag valde att blunda. Vi skulle vara fantastiskt. Vi skulle vara annorlunda. Bättre. Magiskt.
Omedvetet var det redan klart. Min sorgeprocess började då. Jag grät, för solen den var gul. Gräset var grönt. Och vattnet, det var blått. Jag var känslig, det var så vi sa. Det som bestämdes var att jag var felande. Jag var också övertygad, tills för några dagar sedan. Dagen då jag insåg, att jag inte bara var känslig. Ett finger med i spelet hade det, känsligheten, utan tvekan. Men det var inte fullt så enkelt. Det var inte hela sanningen.

Han var inte för mig. Jag var inte för honom. Vi var ingenting tillsammans. Och det slog mig, som en blixt från klar himmel. Jag vaknade upp och hade gråtit klart. Min bit var borta och skulle aldrig mer hitta tillbaka.
Det som däremot är någonting för mig, är ärlighet. Jag frågade. Jag berättade. Delade och växte. Jag växte i mig själv. Inte på grund av honom, utan på grund av mig. Jag gjorde annorlunda. Jag gjorde nytt. Försökte på alla sätt och vis. Det är det som gör att jag ser mig själv med andra ögon. Jag tog av mig koftan och reste mig upp. Jag vet. Efter regn kommer solsken.