Nu är Skurt äntligen ren! Nåja, renare än vad han var. Nu är jag honom trogen igen och ska hålla blicken borta från andra saker på hjul, åtminstone i några dagar.

Ett annat projekt på tapeten är röran, som visserligen håller sig till golvet och inom garderobsdörrarna (Säg inte det sistnämnda till någon, okej? Vi vill ju inte att någon ska komma på oss). Den där onda tvillingsystern är verkligen inte att leka med. Man kan tycka att hon borde bli skrämd av mors pikar och tunga andetag. men icke! Hennes ben är som stolpar fastgjutna i betong.
Nästa gång (naturligtvis inte idag) snabeldraken kommer fram, då ska evidensbaserade bevis finnas. En dokumentation för varje dag på vad den där tvillingsystern egentligen håller på med. Kan dock vara svårt att fånga henne på bild, men röran, ja den går minsann ingenstans.

Om mamma inte hade bedyrat att pengar inte växer på träd under hela min uppväxt, hade jag försökt plantera några tusenlapps-träd nu. Sedan hade jag besprutat dem med nåt tillväxt hormon (i det här fallet, fungerar allt) så växandet var klart på ett dygn. Därefter hade undertecknad sprungit ut med håv, innan alla lövtunna miljonkronorsvärda pappersbitar hunnit blåsa bort.
Vad hade jag köpt?
Några nya bil-kärlekar (Skurtar junior eventuellt Nepsiesar), några förbättrade kroppsdelar inklusive ett lockigt huvudhår, fler timmar på dygnet, en gnutta självinsikt, lite iq för kommande vetenskap, en villa med havsutsikt och en gigantisk pool med inredning: butler, städerska och någon riktigt *dreggel* snygg karl vars enda önskan är att tillfredsställa mina behov, en tropisk ö med huvudsyftet att BARA värma MIN frusna kropp under norrländska vintrar, ett stort exklusivt bröllop med Bruce Willis och Brad Pitt som brudtärnor iförd endast kalsonger (hjärtklappning) för att bevittna min eviga trohet mot mig själv, ett privatplan och ett kryssningsfartyg med tillhörande jordglob där besökta platser får stjärnor efter behag, en privat spelning av något pojkband jag trånade efter som ung (jag börjar verkligen bli gammal), kungens, drottningens och president Obamas lovord till min framtida favoritsyssla: att styra världen, och slutligen en pengaträd-odling där mina (ehm) kära släktingar får skörda tills dem storknar (okej, Annelie och Tobias ni får också). Visst är jag snäll?
Det här är skrivet med reservation från alla stav- och grammatiskafel och att detta bara skulle vara en drömvärld. Ha! Vänta bara tills träden står i blom, då har jag kungens, drottningens och Obamas fulla förtroende till att göra er till slavar! Men jag är snäll, då har jag ju redan fått allting jag vill ha (se ovan). Glömde nåt gjorde jag också, men får väl skriva en mer specifik lista när pengarna anländer. Obegränsad och gratis tatueringstid är ju faktiskt viktigt.

Jag försöker hitta en historia att skriva. En historia av glädje och skratt. Men så insåg jag att historia inte är, vad man skriver. Man skriver grunder för framtid. Så varför blicka tillbaka?

Everyone says that love hurts but that's not true.
Losing someone hurts. Rejection hurts.
Everyone confuses these things with love.

- But in reality love is the only thing in this world that covers up all the pain and makes us feel wonderful again.

Flickan ser inte mycket ut för världen. Ett stilla leende avslöjar att hon inte riktigt är närvarande, som om en dröm seglar runt hennes huvud. En hopkrupen gestalt vars högsta önskan är att allt ska vara som förut. Att allt ska vara bra igen.

Det är hennes tur. Hon har upprepat orden tyst för sig själv, men dem kommer inte ut. Någon annans ord hinner före. Alla runt omkring skrattar. Hon sjunker ner i stolen och fäller små tysta tårar. Med låg röst uttalar hon den rätta gatan och det rätta numret, som nu är hennes hem. Ett av två. Hennes riktiga hem är där dem var en familj, ett stenkast bort från den nya gatan.
Några månader tidigare fick hon uppleva ett hav med olika känslor. Ett hav som alltför ofta rörde henne till tårar. Det var hon mot världen. Ensam, missförstådd, ledsen, liten, rädd och annorlunda. Hur skulle hon nu passa in? Vilken väg skulle hon gå? Den senare frågan besvarades av hennes sökande av uppmärksamhet. Tunna streck av vassa rakblad. Skrik och bråk. Smygrökande. Ny utmanande klädstil. Allt för att någon skulle titta över axeln och lägga märke till en trasig själ.
Hon var ensam med sina tankar. Skrev sitt avsked med osynligt bläck i hopp om att någon snart skulle tycka om. Bara lite.

Fingrarna skriver in de rätta bokstäverna och sekunderna därefter är man inloggad. Vid första anblicken ser det inte mycket ut för världen och läget skulle kunna förklaras som det samma. Men vid andra och tredje hamnar ett vedträ i huvudet av påståendet "bli kär igen". Tack för den förkastliga påminnelsen liksom. Inte för att vara sån, men jag vill inte ha några spagettiben och fluffiga rosa moln.

En del är förväntan. En annan önskan. En kombination av dessa i ett samband med fyra betongväggar i ett rum, för litet för två, är besvikelse eftertexten när sista scenen har hjälpt till tårar.
Det gör ont i mig när jag ser att skorna förblir oanvända. Gamla, nyputsade och perfekt anpassade skor, endast för dig. Min önskan var att du skulle se dem. Det jag tyckte att jag kunde förvänta mig, innehöll att du skulle gå i dem en stund. Lyssna och se hur det känns. Om inte för din skull, så för min. Bara en gång.

Känner mig aningen bitter. I en sandlåda för två, skulle jag vara den som slog på traktorn, för att sedan höra mammas "sådär gör man inte, den kan gå sönder". Livet är orättvist och det är ett faktum. Hur orättvist det är meningen att det ska vara, det tillhör en annan fråga.