Inatt jag drömde något som, jag aaaaaaldrig drööömt förut.. Skämt åt sido. Drömde gjorde jag, faktiskt något som jag aldrig drömt förut och vaknade i lagom panik gjorde jag också. Jag var sen till mitt eget bröllop. SEN TILL MITT BRÖLLOP!?! Inte för att vara sån, men går vi inte händelserna liiiite i förväg nu?

Med den fetaste av alla bröllopsklänningar, längsta slöjan och de högsta klackskorna jag kunde hitta, satt jag ihoptryckt i min bil. Tänk en överpackad resväska och en stor ända på locket för att försöka få igen den. Har ni bilden framför er? Det är jag, min jätteklänning och Skurt. Ett par sardinkompisar.
Bröllopet "äger rum" i Sundsvall, mitt emot parkeringshuset fast på andra sidan ån. Inte helt lokaliserat, men gäster sitter där och väntar - samtidigt som ett stycke Dennis står någonstans som heter "framme vid altaret" och bredvid prästen. Den bilden behåller vi, medan jag fortfarande sitter i min bil (där jag av någon helt oförklarig anledning har hamnat, från att ha varit i något hus i närheten av The Place To Be). Gasar gör jag, så mycket som pedalen och bilen tillåter (på gränsen till dödsbädd för Skurt) - för jag ska hinna till mitt bröllop. Nu befinner jag alltså mig på E4 strax innan Birsta, i riktning mot Härnösand, fast jag är påväg mot Sundsvall. Drömmar är sällan logiska, eller hur?
I farten ser jag ett riktigt polispådrag, västar överallt. Kör förbi. Poliserna tittar på min bil och "ringer" till nästa trupp som står lite längre upp. Flera hundra meter av poliser finns framför. Uppenbarligen har dem bestämt sig för att stoppa mig. Några sekunder senare står jag där, MITT I VÄGEN, med en polis som tittar på bilen. Att det har gått fort bryr han sig inte om, utan hur bilen ser ut verkar vara hans/deras högsta prioritet. "Ja, det här ser ju inte bra ut" säger han och fortsätter med "den är ju olaglig". Att jag sitter inpressad i bilen med en massa av vitt fluff runt omkring mig, verkar ha ungått honom. När jag sedan utbrister "jag är på väg till mitt bröllop", vaknar han också. Han fortsätter att skriva på papperet, snabbt men bestämt. Ger det sedan till mig i all hast och säger "ta det här och åk, innan de andra märker att jag inte skrivit under".

Hux flux, utan att ha åkt många meter, står jag där det är meningen att jag ska stå - I början av gången, på väg fram till "altaret". Och just precis där, vaknar jag helt genomblöt. Man kunde nästan tro att det varit en mardröm.

 

Peter

9 september 2011 16:52

Att jag är sen till mitt eget bröllop har jag också drömt. Panik! Ångest!

http://www.brollopsmagasinet.se

Sandra

9 september 2011 22:13

Härligt att höra att jag inte är ensam! Men drömmen var ganska rolig ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...