Många gånger har jag gått längs den väg som varit bäst upplyst. Den som alltid haft samma innehåll, den som alltid nått samma mål. En väg som varit förutbestämd. En spegelbild av vad jag sett, trott och förväntat mig av den som gick i mina skor. En någon som inte förtjänade bättre. Men inte bara en någon. Aldrig att någon annan skulle fått springa en mil, än mindre ta några steg i de specialutformade skorna. Jag var själv beredd att trampa fritt på tusentals taggar, plåstra om såren, gömma blåmärken och gråta för allt och det ingenting jag var värd. Medan en annan någon fick världen, höga klackar, rosor och skyddande moln. Allt för inställningen; inte min luft att andas.

Jag vet att vägen fortfarande finns där, om jag bara öppnar dörren. Något välkänt, hemliknande och kaosartat. Mot målet utan en känsla av att vara felplacerad, misslyckad, rädd och ännu mer rädd. Jag försöker att inte vara missunsam och istället låta den bekanta spegeln vila. Passformen var kass, bilden suddig och stuket var gammalt. Men vissa stunder är det lätt att välkomna med öppna armar, även om viljan att kunna välkomna det motsatta har växt. Världen, höga klackar, rosor och skyddande moln, är också min luft att andas. Det är bara en väg som, för mig, är lite svårare att gå. En okänd rutt, utan betongmur och ett stort nät, som hindrar från att falla fritt.

 

Catrine

26 juli 2011 11:31

Du kan verkligen skriva du, så fint...
En MASSA MASSA varma kramar till dig, kämpa på gumman!!

Sandra

26 juli 2011 11:35

Tack så mycket! Massa kramar tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...