I några sekunder har jag suttit i min soffa, i mitt hem. Alla saker som jag tar i är terapi. Disken. Skorna. Kläderna. Böckerna. Köksgrejorna. Sminket. Jag kan fortsätta, men jag hyser tillit till att människors hjärnkapacitet är tillräcklig för att förstå min poäng. Missförstå mig inte, det här är fantastiskt. Det är skönt att ha mitt. Det är skönt att vara själv. Men av en viss någon, hade jag förväntat mig mer. Jag har önskat att det här skulle vara fortsättningen på något bra.

Mitt i det här, märkte jag att soffan fortfarande luktar nytvättad. Den luktar lägg-dig-ner-och-dröm-jag-ska-ingenstans. Tillsammans med musiken blir den en helhet. En, älskling kom hit till mig.

Innan den här lilla pausen, hade jag ett rätt bra flow. Köket är nästan fyllt. Det är i alla fall så man kan laga mat, så jag kan laga mat. Som den potatisgratäng jag tänker göra, känns resterande. God, smakrik, men opålitlig. Den håller sig inom samma mönster, men blir aldrig riktigt likadan. Jag lyssnar, men jag hör inte att någonting tänker förändras. I det avseendet är potatisgratängen mer än det andra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...