Det var en relativt kylig kväll. Innan jag parkerade bilen mitt på den snötäckta parkeringen, såg jag ljuset bakom glaset. Jag tänkte på den varma, stilla och rogivande miljö som väntade på mig innanför samma fönster. Det var en söndag, i slutet av en relativt speciell dag, på en speciell träbänk, som jag hörde ordet. Ordet som förföljt mig sedan dess.

I början fnissade jag. Drog till med en suck. Där satt jag i jeans, på en speciell träbänk och ville sjunka genom golvet. Han kunde inte mena allvar. Men han stod där i sin vita klänningsliknande utstyrsel och fortsatte. Han talade om förlåtelse. Några sekunder senare kände jag mig ensam. Jag satt på en speciell träbänk, tittade mig omkring och såg inte de andra människorna som jag visste omringade mig, på andra speciella träbänkar. Ordet slog mig med full kraft. Och jag tänkte på flera vänner, som aldrig riktigt var en vän.

Han talade om förlåtelse. Om någonting som man gör för sin egen skull. För att hantera. För att kunna fortsätta. Han talade om en Gud som förlåter villkorslöst. Att vi skulle kunna göra detsamma, för vår egen skull. Ungefär här talade han till mig. Jag var hans publik, hans enda åskådare känslomässigt. I praktiken var vi fler. Men det var mitt sårade hjärta som kände, mitt brustna hjärta som tänkte.

På sinnesrogudstjänsten upprepade prästen ordet förlåtelse. Han sa att det var viktigt. Men han sa inte hur. Han sa inte hur man förlåter för sin egen skull. Han sa inte hur man glömmer och begraver. Ungefär här talade han inte längre till mig. Han sa A, men inte B. Han fick mig vid min egen skull och han lämnade vid hur.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...