Det jag nu tänker skriva är inte censurerat. Det är riktat till ett det och ännu ett till. Det här är den totala äckelkänslan, den som gjorde att jag sprang till toaletten och kräktes. Den här är den förbannade ilskan, den som får mig att inte vilja bromsa om ni går över vägen. Det här är det som andra tvivlade på, sanningen som tystades ner och påstods inte vara sann. Det här är helt jävla fantastiskt, helt jävla otroligt. 

Jag sa, utan att förfina mina ord, precis vad jag var säker på. Precis vad jag kände. Människor lyssnade, för att sedan vända ryggen till och framställa mig som en lögnare. Människor som vände sig till avskyvärda kräk och önskade dem lycka till i tysthet. Jag gav chanser, om och om igen. Chanser till för att vara ärlig. Jag förstår att en missbrukande, ryggradslös liten slampa med en obotlig könssjukdom inte förstår innebörden av det. Men jag förstår inte hur sagda principer kan förändras så drastiskt. Jag förstår att det kändes bra att ta upp kniven igen och hugga ännu en vän i ryggen. Men jag förstår inte varför. Till vilket pris? Och jag förstår att en krälande parasit inte kan nöja sig med en, utan måste hoppa över lik för att få något han för ett år sedan hade behövt betala för. Men jag förstår inte hur han kunde glömma varifrån han fick hjälpen, vilken familj som ansträngde sig för honom. Jag förstår att det måste vara jävligt svårt. Jag förstår att era livlösa, patetiska, äckliga, innehållslösa, fruktansvärda kroppar trånade efter varandras under hela tiden. Jag förstår, så fantastiskt bra, att jag var tvungen att spy.

Jag har vetat sedan dag ett, att meningarna bara innehållit lögner. Jag har hanterat. Jag har fortsatt. Men idag är jag arg, så arg att jag skulle kunna få vatten att koka och jag kan inte tygla mig. Det här ligger utanför mitt område. Jag är arg för att jag blev lurad av två. Jag är arg för att jag blev ljugen för, av två. Jag är arg för att jag framstod som en idiot, av två. Jag är arg för att byxorna inte ens knäpptes innan dem låg på golvet hos någon annan. Men mest arg är jag, för att en vän, hade mage att försöka trösta medan hon stod på knä och förförde någon annan. Någon jag, då, fortfarande var kär i. Det var det här, som var så fantastiskt bra, att jag kastade ut mina inälvor i toaletten.

Mina fingrar har rusat över tangenterna. Jag vet exakt vad jag har skrivit. En del av mig vill radera, men jag tänker inte radera mina känslor. Jag tänkte att jag kanske sjunker till en lägre nivå. Men hur jag än försöker och vad jag än skriver hamnar jag aldrig ens i närheten av nivån med parasiter. Det närmsta jag faktiskt har kommit, är den gången jag hade dem i magen. De parasiterna tog min mat och ändrade siffrorna på vågen. Ni tog tid, sårade känslor, en del värdighet och en stor tugga av mitt hjärta.

Nu är jag klar och jag hatar. Jag hatar av hela min kropp och jag önskar er ett fruktansvärt tragiskt liv. Av vad jag tydligen måste höra, så verkar ni redan vara på väg. Det gör inget. Karman är min vän, promise.
Det här är mitt. Det här är vad jag gör. Det här är riktat till den som tar åt sig och uppriktigt sagt, jag bryr mig inte om hur, vem eller när. Jag bryr mig om mina känslor, mina tankar och allt annat som är mitt. Låter någon annan bli att ta med det i sin beräkning, då låter jag bli att ta med deras känslor i min.

 

Jessie

10 februari 2012 20:34

Det känns mer som att det du skriver inte ens i närheten av allt sim du känner. Och jag förstår dig.
Du har all rätt att vara arg på dessa två människor.
Jag är inte insatt i det hela, men av det jag läst så förstår jag inte hur de har kunna göra något sådant mot dig.
Jag menar, du är en av de finaste människorna jag känner, och jag vet att det jag berättat för dig alltid kommer att stanna där och inget jag behöver oroa mig för.

Du har aldrig dömt någon utan har alltid bildat dig din egen uppfattning.

Jag hoppas att det snart känns bättre, och hoppas att du förstår att jag alltid finns här för dig!
Ta hand om dig!

http://nattstad.se/itsjessie

Sandra

10 februari 2012 22:06

Du är en fin vän Jessie! Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...